Idag träffades vi, små och stora, i församlingshemmet precis som vanligt på tisdagsmorgnar.
Bland alla mammor - för visst förekommer det, även om det är sällan som pappor dyker upp - finns det en slöjprydd marocansk muslimsk kvinna.
Förra veckan hade hon med sig kakor till fikat, rester från den helgens avslutande fest på Ramadan.
Idag var det hon som omsorgsfullt såg till att städa och sopa upp efter alla våra små smuliga barn.
Tre egna barn har hon, varav två är i rätt ålder för att vara med och leka på tisdagarna.
De övriga mammorna består av "infödingar" och inflyttat folk, alltifrån andra delar av Sverige till omflyttningar på byn - till en invandrad tyska.
Visst finns det olikheter mellan alla oss mammor.
Någon har ett barn, en annan flera.
Någon har järnkoll på sina telningar som aldrig skulle kunna få för sig att råka i luven på ett annat barn, en annan slår ner rumpan och låter ättelägget löpa amok, vilt fäktandes omkring sig, utan att ta hänsyn till omkringvarandes ålder, storlek eller förmåga att ducka eller "ge igen".
Några ryter i och sopar upp egna och andras ungar, några "ser" inte alls vad som händer.
En del barn har olika former av avvikande beteende, medfött eller socialt tillägnat.
En del mammor också!
En del är hemma medan livet står på vänt, så snart föräldraledigheten är slut väntar arbetslivet igen.
För andra är hemmatillvaron självvald och permanentad.
Trots alla våra olika livsbetingelser, alla skillnader i social fostran av våra små, alla olikheter i ålder, utbildning, yrken finns det en sak som förenar.
Vi är mammor!
Varför skulle det vara "sämre" med slöja, än en inhemsk stadig rumpa fastlimmad på en stol (ser inget, hör inget, gör inget)?
Om en muslimsk kvinna inte håller sig för god för att uppsöka barnverksamheten som står till buds, inom den kristna svenska kyrkan - varför skulle hon vara mindre välkommen än en "svensk inföding" som varken har förmåga eller intresse av annat än att sitta still och låta käften gå?
Nej Sd, ni får allt komma dragandes med något bättre genomtänkt än "den inhemska kulturen" för utifrån min horisont umgås jag hellre med flitiga beslöjade damer än svenska korkade latmaskar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Bra skrivet!
Lovley!!! Instämmer helt & fullt!
Väl talat.
Kram Milla
Som så ofta annars instämmer jag i dina åsikter. Det är självklart att det är så, att det är människan man ska se.
Vi har ju vår egen muslim i form av svärsonen Ali. Finare, goare människa finns det inte. Bonusdottern var på väg åt fel håll i livet när hon träffade honom. Han har stärkt hennes självförtroende, han älskar henne som hon är och är nog det bästa som kunnat hända henne. Han är inte heller främmande för att ta till sig våra seder och bruk. Melina är döpt i svenska kyrkan. På dopet var det en blandning av muslimer och infödda svenskar, alla förenade.
Det är bara en sak som Ali håller stenhårt på. Det är att han äter inte fläskkött och vill inte heller att Melina ska göra det. Självklart respekterar vi det. But so what, jag äter själv inte blodpudding och välling. Gör det mig till en sämre människa för att jag inte vill äta vad som helst. Samma sak är det med Ali.
Cicki;Det intressanta med just fläskköttsförbudet hos vissa är ju dess ursprung!
Trikiner är/var vanligt förekommande i just fläsk och av ren självbevarelsedrift är det ju enkelt att förstå varför man bör avstå från det.
Själv skulle jag inte kunna "ta skeden i vacker hand" om det förutsattes att jag skulle äta isländska delikatesser som hajkött eller kinesiska som björndito.
För mig, med två vegetarianer i familjen, är det en självklarhet att få välja vad man vill äta!
Eller inte!
Och som du så riktigt påpekar, det är människan som är viktig!
Tack!
Så fantastiskt bra skrivet, dina iakttagelser är mitt i prick som så ofta annars oxå!
Ett nöje att läsa din blogg!
Mvh Jennie
Jennie; Tack för snälla ord och välkommen, alltid kul med ett livstecken från er som läser!
Skönt! Underbart uttryckt!
Skicka en kommentar