Med andan i halsen, lika sen som alltid, parkerar jag bilen, sladdar runt hörnet till skolan och står nästan på näsan mitt framför en leende fröken.
Ett skevt leende från min sida och en ansats till en förklaring till vem jag är, avbryts av hennes franka; Du ska in i nästa dörr!
Trampar vidare och får äntligen presentera mig för Sheriffens nya fröken.
Handslag och överräcker mitt namn med ännu ett presentabelt leende fastlimmat i ansiktet.
-Jag vet vem du är, jag känner igen dig ifrån tidningen!
???
Alltså, jag har inte riktigt vant mig vid det här!
Visserligen bor jag på en liten ort , visserligen gillar jag att höras och gör det därför rätt ofta i olika sammanhang men därifrån till att bli igenkänd på grund av en bildbyline i lokalblaskan - det har jag inte riktigt greppat än.
Än så länge är det kul.
Speciellt som det verkar som om det jag hittills presterat i skriftlig form gått hem.
Hursomhaver, föräldramötet var trevligt, nya fröken verkar vara en klippa och min Sheriff tycks vara en lika finurlig prick i skolan som hemma med ett så kallat "vinnande sätt".
(Det är alltid trevligare med beröm än med ilskna propåer.)
Dessutom var jag och nya fröken rörande ense om att det är bra med betyg tidigare än vad som gällt på senare år inom svensk skola, gärna från sjätte klass...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Måste vara både kittlande och skrämmande att inse att du gått och blivit kändis! :)
Det där med att alla känner apan känner jag alldeles för väl igen, då jag syns mycket på min arbetsplats i olika sammanhang. Däremot är jag notoriskt dålig på att minnas ansikten och mer än en gång har jag stått hemma i affären och bytt artigheter med människor som uppenbarligen känner mig väl, men som jag aldrig någonsin har registrerat på min egen radar. Pinsamt, men när det kommit till ett visst backa bandet och plötsligt fråga vem de är...
Tusen tack för krönikorna som jag nu äntligen hunnit avnjuta och begrunda (tack och lov för dötid på jobbet ibland). Precis som jag hade förväntat mig har du skrivit fantastiskt bra om dina knivskarpa betraktelser och kloka tankar om världens gång. Instämmer, instämmer, instämmer och sväljer en klump i halsen när jag läser dina fina ord om barnet ni aldrig fick lära känna. Kramar!
Skicka gärna framtida krönikor om tid och lust finnes - jag njuuuter!
Ha en underbar helg med hela stora härliga familjen!
Märta; Du har alltför rätt...
Mimmi; Tusen tack för allt beröm, fler krönikor kommer att skickas i din riktning!
Och tack detsamma, trevlig helg!
Skicka en kommentar