För någon som hela sitt liv levt i lägenhet i en stad, eller i en villa i ett samhälle med närhet till allt, är det givetvis svårt att begripa vad det innebär att bo bortom ära och redbarhet på landet där varje glömd inhandlad liter mjölk skulle innebära en resa på minst två mil till en kostnad i tid räknat på allt mellan en halvtimme till en timme.
Beroende på hur många små-vilda-glada som prompt ska med...
Blir inga glömda liter mjölk i den här familjen..
Eller hur enkelt allt är när man bara har sig själv att stoppa i kläderna för att kliva in i bilen och fara någonstans - kontra startsträckan det blir med nyss nämnda små-vilda-glada som ska forslas hit eller dit.
Eller hur det är med avsaknaden av celldelning i skolavslutningstider.
Inte för att jag ska klaga alltför djupt, antalet barn jag är begåvad med, bostadsorten och far-är-rars arbete är ingen nyhet.
Allt tar tid.
Mycket tid.
Tyvärr ofta samma tid.
I alla fall känns det så just så här års.
Just denna vecka är absurd, far-är-rar försvinner utrikes på onsdag.
Själv ska jag frakta fyra barn till tre olika ställen, på tre olika tider på onsdag morgon.
Helst ska samtliga ha med sig rätt saker och hunnit äta frukost också men det kanske är överkurs?
Hämta ett stort barn fem mil bort och hem igen, för att ha barnvakt åt ytterligare ett litet barn, för att kunna närvara på två olika möten på två olika ställen direkt efter varandra.
Sedan ska ännu ett barn hämtas efter en studentmottagning, helst efter att största barnet fått åka med en passande buss hem och fyra små sover.
Mat, tvätt, disk och det andra får nog anstå till nattimmarna.
På torsdagen ska återigen fyra barn fraktas till tre ställen på tre olika tider, scenkläder sys, barn utfodras och hämtas samt levereras i god tid till kvällens teaterföreställning som bör bevittnas av undertecknad och samtliga syskon.
Fredagen är lika tjusig den.
Fyra barn, tre ställen, tre tider.
Stor-sonens sista dag för läsåret och medföljande extradotter hem.
Någonstans mitt i detta kaos ska Pysselkungens arm kontrollröntgas och ortopedkollas.
Sjukhuset hade som förslag kl 07.55 samt läkartid 09.00 på fredag morgon.
Tror jag inte!
Ja, så ska vi inte glömma allt det vanliga som behöver göras; ungarna ska väl ha mat någon gång, kläder på sig - helst rena - och kanske stoppas i säng lite då och då.
Djur i bur behöver kanske lite mer än gräsrötter att tugga på och om jag inte ska ha lösdrivande stora fyrbeningar ute på strövtåg bör nog hästarna få byta hage.
Veden och riset har fortfarande inte lärt sig att krypa ihop eller upp i prydliga travar själv heller.
Oförsynt, anser jag.
Tycker inte det känns som om jag hinner låta evolutionen ha sin gång och lära mig kloning/celldelning till fullo till dess.
Vad tror ni?
Eller är jag bara ovanligt kinkig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det där med kloning lät ju inte helt fel. Fast jag är övertygad om att du grejar det med hjälp av simultankapacitet.....:-)
Tjosan, här var det full rulle ;)
Jag kan nog säga att jag har det ganska lugnt med mina 6 barn.
Jag lyckade aldrig dressera veden, så vi har bergvärme istället ;) Väldigt behändigt.
Jag har nog inte riktigt förstått hur många barn ni har. Jag får det till 7 eller 8?
Sannerligen en bedrift:) Jag har nog med 2 barn och framför allt mig själv, skratt! Logistik fattas i min hjärna så det du fixar låter som en gåta för mig!
Men alla gör vi det bästa utifrån våra egna situationer och glädjen över att ha barn överstiger de flesta hinder...även vedstapling och risdragande. Kram på dig...jag anar att det finns ett mycket varmt hjärta i dig.
Tack alla!
Och sorry Ebba - din kommentar försvann istället för att publiceras!?
Jaktlund; jag har 7 barn, varav 5 bor hemma. Sen tillkommer några extrasöner och döttrar som räknas in bland de "närmast sörjande".
Du är otrolig!
Skicka en kommentar