En annan intressant sak som hände idag (bland många..), var att jag sprang på en bekant.
Eller egentligen en supertrevlig bekants supertrevliga mamma.
Eftersom hon är nästan lika snacksalig som jag, pratade vi i mun på varandra i trettiofem minuter mellan mina möten, delvis utanför affären men även på blixtvisit i hennes hem.
Hon är gammelmormor.
Kan man inte tro när hon uppenbarar sig, om uttrycket "parant" någon gång ska användas, så är det om denna stiliga kvinna.
Hon gör en strålande insats för sitt lilla barnbarnsbarn flera gånger i veckan.
Bor nära dagis och tycker som sin dotter och svärson, att en dryg ettåring inte bör vistas alltför långa dagar på förskola.
Flickebarnet lämnas vid öppningstid 06.15 varje morgon och hade, om mamman fått råda fritt, inte hämtats ut för hemtransport före 17.15.
Det mina vänner betyder ca 55 timmars arbetsvecka för en ettåring.
De två snäppen äldre generationer gör vad de kan för att minska tiden något, dotter och måg så fort de är lediga, jobbar kortdagar eller har möjlighet, gammelmormor alla andra dagar senast 14.00.
Blir ändå en försvarligt lång arbetsvecka för tösen, nästan full tid.
Jag skulle verkligen inte ens skriva om det om mamman var ensamstående, eller gjorde sitt yppersta för att ha flickan hemma de dagar hon själv var ledig efter ett helgpass.
Så är det inte.
Pappa lämnar, mamma har lång resväg och tycker att det är hennes rätt att ha en ledig dag - utan barn för att orka med jobbet de övriga dagarna!
I detta fallet är det genom pappans försorg de tidigare hämtningarna kommit till stånd, tack vare de två äldre generationernas vilja till engagemang.
Behöver jag säga att jag tycker att beteendet är absurt?
Sätt nu inte igång och gasta om att det ändå är pappans ansvar lika mycket som mammans.
Jag vet att det politiskt korrekta vore att hävda det.
Men i detta fall, som i så många andra, var det mannens jobb som hängde på gärs´gårn i senaste varselsvängen på vår lilla ort - och kvinnan som gick från arbetslöshet/föräldraledighet till ett spretans nytt jobb för bara några veckor sedan.
Odefinierat huruvida det är ett fast jobb eller ett vikariat, provanställning eller ej?
Huset behöver nog betalas, maten och räkningarna också, i vilket fall som helst?
Oavsett om läget är permanentat eller ej, har flickan en fantastisk start i livet med närhet till släktingar som engagerar sig.
Och det ska man inte förringa - även om jag i mitt stilla sinne undrar om en porslinskatt inte hade varit mer lättplacerad?
Jepp, jag har aldrig stuckit under stol med att jag tycker mycket!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag brukar hävda att det är inte konstigt att barn får koncentrationssvårigheter och liknande svårigheter nu för tiden. De är för splittrade och får aldrig en chans att någonsin vila ordentligt. För förutom dessa långa "arbetsdagar" så ska det vara en massa olika aktiviteter också.
Jag är inte heller rädd för att sticka ut hakan. Om någon vill så kan man ju säga att jag är bara en gammal kärring som inte vet hur det fungerar nu för tiden. Det brukar den sk bonussonhustrun påstå för det mesta....:-)
Bra tyckt!
Skulle nån tycka nåt annat så tycker jag den ska knipa igen redan innan den säger det.
Barn under tre behöver inte ens dagis, så då ska det för katten inte göra för många timmar där i alla fall.
Skicka en kommentar