I vår Herres hage...

Hur svårt kan det vara?

Tågordningen inom de flesta organisationer idag verkar vara mer svårforcerad och stelbent än nödvändigt.

Omorganisationer, nyordning, medbestämmande har givetvis sina fördelar men måste demokrati genast betyda att allt blir superöverstökigt komplicerat?

När ingen tar det yttersta ansvaret, ingen vill vara den som riskerar att stå med hundhuvudet i slutändan, fegar de flesta ur.
Jag tycker inte att det är märkligt att höga chefer har en väsentligt högre ersättning än "fotfolket".
Med beslutsrätt kommer ett ansvar.

Självklart ska den som riskerar att få skäll för sin, eller sina medarbetares insatser, ha högre lön.
Men....h*n ska också ta sitt ansvar, stå upp för sina beslut och sina medarbetares.
Oavsett hur slutresultatet blivit.

Så funkar det överallt annars - eller borde göra.
När merparten av de anställda på en liten arbetsplats lider av antingen hjärtproblem, högt blodtryck, begynnande utmattningssymptom eller allmän olust inför sina arbetsuppgifter - borde inte arbetsledaren och ledningen då ta sitt ansvar genom ett genomgripande förändringsarbete och en nyordning vad det gäller ansvarsfördelning?

Stående vid sidan av, är det enkelt att se vari problemet ligger.
Och kanske inte minst vad som skulle kunna göras med de resurser som står till förfogande.
Problemet är att jag inte har mandat att bestämma, den rätten ligger i nästa instans, allt jag kan göra är att lobba för en nyordning.

Fast mot sekler av patriarkalisk hierarki och en sådan koloss på lerfötter som den Svenska kyrkan står sig en mångmamma ganska slätt.

Skam den som ger sig, i sammanhanget betraktar jag mig som David.
I striden mot Goliat...