Egentligen hade jag helt inlägg klappat och klart här, där jag tänkte avhandla dagens diagnoshysteri.
Diagnoser som sätter ett epitet på avvikelser från det vi anser vara "normalt".
Fast..det är fredag, jag har haft ännu en trevlig förmiddag hos Freundin, solen skiner och alla små-vilda-glada (odiagnostiserade) är hemma så jag nöjer mig med att konstatera att jag för första gången i mitt liv äger och bär ett par tokrosa jeans!!!
Vilket inte har ett dugg med diagnoser att göra...
På söndag ska vår Sheriff firas som uppnår den aktningsvärda åldern av nio år i veckan som kommer.
Stora dotter med sambo kommer hem-hem och jag hoppas på mycket sol och värme, samt lite asknedfall!
Trevlig helg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kan bara säga att diagnoser ibland kan vara "en väg" för att kunna stanna kvar i detta liv;) tillhör gruppen av tills-vidare-normala med hopp om en diagnos så att rätt hjälp kan erhållas. Gillar dig för att du har massor av kloka åsikter;) Kram Milla
Du får ju inte säga "stordotter med sambo", jag låter så himla vuxen då! Och det är jag inte. Jag är gulhårig, du måste kolla på bloggen! Och jag ser framemot att få kika på de där jeansen, haha!
Rosa jeans minsann! Modigt och coolt!
Dom jeansen skulle jag vilja se!
Milla; Jag återkommer i ämnet.
Rebecka; Du är visst stor! :)
Bina; jag som alltid, alltid bär svart...ja det är nog lite modigt faktiskt!
Glamour; Det är nästan en syn för gudarna. ;)
Skicka en kommentar