Att begrava sitt barn.
Det är outsägligt svårt, hopplösheten anfaller från alla håll och tomrummet öppnar sitt svalg.
De som påstår att det är en lättnad och en skillnad före och efter begravningen vet inte vad de pratar om.
Visst, någon form av avslut blir det, en liten nyansskillnad kanske kan frammanas men på det stora hela fortsätter bara det outhärdliga, meningslösa famlandet efter en nyorienterad tillvaro.
Ända sedan Pysselkungen föddes har jag gått på i ullstrumporna, dels med att skyffla runt befintliga barn, dels föda nya enligt löpande bandprincipen.
Att hans storebror inte nådde riktigt ända fram, det pratar vi om, ofta.
Att Sheriffen skulle haft en lillebror, bara året yngre, är ett vedertaget faktum.
Även de övriga tre som aldrig hann stå på tillväxt tillräckligt länge räknas, om än knappt.
De var ju inte ens i medicinsk mening barn, dit fattades det några futtiga veckor.
När då verkligheten och bloggosfären kryper på, tre unga Växjökillar kör ihjäl sig i Karlshamn, en annan mamma går från djupaste förtvivlan till återvänt hopp hos sin skadade son, en vän just fått ännu ett missfall - då är det svårt att förtränga alla de där små som inte blev, eller aldrig hann.
Meningslösheten måste till varje pris fördrivas, omvandlas till något konstruktivt, något som kan se ut som ett mål och en mening.
För om det inte finns någon mening, vad är det då för poäng med den här tillvaron?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, hur gör man meningslösheten till någon konstruktiv drivkraft? Finns kanske någon som har ett svar, dock inte jag. Jag har varit förskonad från att förlora barn även om det skett i min nära släkt.
Allt kanske inte har nå´n mening, kanske ingår vi också bara som en liten partikel i naturens kretslopp? Kram Milla
Jag ryser. Och jag har inget bra att säga. Det är så ofattbart att det ens kan gå att leva vidare, jag förstår inte och fortsätter att tro och hoppas att det aldrig kommer att hända mig. Det måste som du säger finnas en mening.
Nej, någon mening med död finns inte, det är bara en glorifierad benämning för att finna förståelse i det oförklarliga. Men....ur sorg kan födas lust till livet, förmågan att se det värdefulla o det som egentligen är viktigt. Döden ger oss kanske ändå meningen med livet?
Ingen förälder ska behöva begrava sitt barn. Ändå händer det.
Har man som jag varit aktiv i handikapprörelsen så har man tyvärr sett det hända då och då. Barn dör av många olika orsaker. Om det finns någon mening med det. Jag vet inte. Jag har svårt att tro det.
Tack och lov har jag aldrig själv behövt att uppleva det hemska även om det varit nära vid två tillfällen.
Skicka en kommentar