Så var stor-sonen ekiperad med en egen jag-ser-ut-som-en-straffånge-handling, närmare bestämt ett pass.
Om ett par veckor går färden mot ett land i österled, ett med samma färger på flaggan som vi.
Där ska han befinna sig inkvarterad i en familj som endast nödtorftigt kommer kunna kommunicera med honom språkligt - och han med dem.
Kommer bli nyttigt för honom, en lektion i tecken/kroppsspråk han kommer kunna dra nytta av den dagen han eventuellt blir pappa! :)
Fast som i alla liknande situationer hyser jag tillförsikt angående min avkommas förmåga att hantera ovana och nya händelser.
Är det inte så man som förälder bör göra?
Ha tilltro till sina barn.
torsdag 18 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Självklart.....:-)
Självklart, fast lite hönsmamma skulle nog jag ha varit.Kram
Alltid!
Skicka en kommentar