Samspel.

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på det här med samspel mellan de där små människorna som kallas barn och vi andra större som kallas vuxna.

Ju mer jag funderar på det, desto overkligare tycks det mig att en del vuxna komplicerar saker så till den milda grad.
Okunniga?
Ovetande?
Ointresserade?

Jag vet inte vad som skulle vara värst.
Alla vuxna har ju en gång i tiden varit barn och även om "mannaminnet" inte är längre än ca 3 år, borde något från den tiden kunna kommas ihåg.

Hur det kändes när någon vuxen var extra snäll, eller orättvis eller rolig eller obehaglig.
Hur det kändes att bli väckt på sin födelsedag med uppvaktning av familjen - eller hur det kändes att inte bli ihågkommen.

Jag har ju bara nosat på olika pedagogiker, metoder, förhållningssätt angående fostran.
Finns säkert en hel drös mer eller mindre självutnämnda experter till jag aldrig stött på.
Själv har jag haft förmånen att leva med, hittills, sex vitt skilda personligheter som tillhör just det där lilla släktet.
Mycket har jag lärt mig av dem.

Till syvende och sist känns ändå det berömda "sunda förnuftet" som den enda riktiga vägen att gå.
Här är jag ute på riktigt hal is, mitt sunda förnuft är inte samma sak som någon annans men ändå finns det vissa allmänmänskliga regler som är lätta att applicera på hur jag tycker man bör förhålla sig till små människor.
Och stora med för den delen.

Oavsett om vi bekänner oss till någon religiös tro, eller är en otroende, kan vi kanske enas om att det ligger en del i den gyllene regeln?

Enkelt uttryckt; Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig.

Bara för att det är en liten människa med ringa livserfarenhet vi har att göra med, bör vi inte utöva vårt fysiska överläge.
Att hotfullt torna upp sig över en liten krabat och gasta så håret fladdrar om öronen - inte snällt.
Inte speciellt konstruktivt heller.

Men om nu ättelägget gör något så in i hästväg urbota korkat då?
Tja, de första trehundra gångerna säger vi till, sittandes på huk med ögonkontakt.
Därefter söker vi hjälp.

Hör barnet?
Ser?
Uppfattar det verkligheten ungefär som vi andra?
Behöver vi söka vidare?
Var finns alternativen för att kunna kommunicera och bli förstådda?

Barn är precis som andra, bara mindre och med färre erfarenheter.
Att skaffa sig referensramar är ett livslångt projekt, ibland drar vi förhastade slutsatser och ibland mäktar vi inte med att göra rätt men ändå läggs år till år och därmed fler erfarenheter att förhoppningsvis lära från.

Vi vuxna får aldrig abdikera från vårt vuxna jag, inte överlåta ansvaret på de med ringa erfarenheter att själva bestämma över sådant de inte är kapabla att styra och ställa över.

Vårt ansvar är att leda, visa, stötta och styra.
Att hålla vissa regler för okränkbara och vara benhårt konsekvent på de punkterna, underlättar.
Att sätta upp ramar för vad som är rimligt beteende likaså.

Först då, när det finns ömsesidig respekt, en gemensam plattform där vi kan mötas, se och bli sedda - först då finns möjligheterna till verkligt samspel.
Och då blir allt lite enklare, vänligare, gemensamare och inte minst roligare.


Så tänker jag i all fall.


Och även jag felar, jag är väl ändå bara människa, om än en vuxen sådan.