Vet ni vad?
Jag inser att jag hyser en hiskelig massa mer eller mer genomtänkta åsikter om allt mellan
himmel och jord.
En del helt politiskt korrekt, annat mycket kontroversiellt
Det bästa med en egen blogg är att jag kan hysta ut mina tankar om stort och smått i
cybervärlden och få ris och ros tillbaka.
En form av nutida bekräftelse.
I realtid stundom.
Just idag tänker jag ha åsikter om kläder, stil och utseende.
Alla ni som läser mig sedan tidigare vet att jag är en rabiat motståndare till kroppsfixeringen och utseendehetsen som råder generellt.
Men likafullt tycker jag att det är extremt lattjo med egen stil.
Oavsett om man harvar runt i hippietrasor, dreads eller läder och nitar, säger det en del om personen i fråga.
Att visa vem eller vad vi är/vill vara, är en självklar del med just utanpåverket - kläderna.
Jag har plöjt otaliga hyllmeter med böcker i ämnet "dräkthistoria", kopiösa mängder med modemagasin, travat mig skavsårig igenom affärer i min jakt på annorlunda, balla, häftiga, billiga, dyra kläder.
Botaniserat i de flesta av Stockholms tygaffärer, inhandlat kilometervis med tyger, sytt så symaskinen glött om nätterna.
Ändå har jag periodvis totaltröttnat på allt vad "stil" heter och trillat in i mammauniformen; jeans och tröja, tofs i håret och praktiska skor.
Praktiska skor!!!
Ett skällsord för den unga mångmamma.
Praktiskt, det var något pensionärer kunde roa sig med.
Vad vill jag med allt detta då?
Kanske att stil inte är något man kan köpa.
Eller att hur man än väljer att göra, så finns det inga rätt eller fel.
Att experimentera med sitt utseende är ett billigt (nåja) sätt att fundera på vad och vem man är.
Att det är ett bättre sätt än många andra för tonåringar att hävda sig själva och sin särart.
Att redan de gamla grekerna hade vuxna som förfasade sig över hur dagens ungdom går klädda.
Att det är en poäng i sig att kunna chockera sin vuxna omgivning med ett extremt utseende, för en del...
Allt det här och en hel del till tänkte jag på idag när jag var med om att en tonårig tjejs rygg sakta började rätas ut, bara för att jag fick vara med och färga och klippa hennes hår.
Mentalt, alltså!
Gladast är jag för att hon blev nöjd!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad härligt det är när man gör saker ihop med sina halvvuxna döttrar. Det är något alldeles speciellt med det. Pojkarna får ursäkta, för hur mycket man än älskar dem så är det extra roligt att göra något tillsammans med sin dotter. I alla fall tycker jag så.
En gång i världen sydde jag både mina och barnens kläder själv. Så man kan nog säga att jag hade min egen stil. För jag sydde det jag tyckte om och som passade mig. Dessutom blev jag alltid ensam om det eftersom jag till viss del gjorde mina egna mönster, dvs passade ihop mönsterdelar från olika plagg.
Jag kom fram till att jag hade flera olika stilar beroende på vilken roll jag hade. Jobbade jag på affären så var det naturligtvis rock som gällde, med jeans och t-shirt inunder. När jag var yrkeskvinnan och föreläsaren så anpassade jag kläderna utifrån vilken publik jag hade. Det kunde vara allt från strikt dräkt till jeans och snygg blus. Välklädd men ändå lagom uppklädd.
När jag var privat och singel så var det den tuffa stilen som gällde. Skinnbyxor, skinnjacka eller andra tuffa kläder. Då var jag verkligen mig själv. Det var min alldeles egen stil. Fast de andra stilarna var ju också jag. Bara en annan roll. Så tror jag det är för de flesta.
Härligt med växtkraften ;självkänsla!
Kram
Du är toppen mångmamma! Kram
Less på de kläder jag nu konstant haft på mig i snart tre månader dvs rejäla kängor, tjock jacka, långkalsonger, mössa o vantar. Ge mig en skir sommarblus, kjol med fladder o nakna fötter....GENAST.
Cicki; Du har helt rätt.
Allt det du skrev, har jag också gjort, sytt kläder till barnen, bytt stis själv - allt eftersom det passat sig i sammanhanget.
Bäst idag var nog ändå att det INTE var min dotters hår som fixades utan en väninnas dotter som behöver allt självförtroende hon kan få. :)
Milla; Visst är det!
Flugan; Tack och tack detsamma.
Madlar; Jo, visst...men jag är så trist att jag gillar höstkläder allra mest..:)
Det där med hårfärg har ju varit en issue för mig. Trodde kanske inte jag skulle få ett barn som skulle färga håret blått och låta det stå åt alla håll och kanter. Men så tänkte jag som du skrev; det finns värre sätt att manifestera sin identitet på under tonåren. Vad är några blå hårstrån egentligen?
Skicka en kommentar