När f-n blir gammal, blir hon religiös då?

Tankar kommer och går lite som de vill.
För det mesta snurrar vardagstempot så pass snabbt att de flesta självupppoppande tankar bara vänder i dörren och går igen, innan de bjudit in sig själva.
Andra tränger sig på och gnager till dess de blir uppmärksammade.

Som bekant, förlorade vi en son under förlossningen hösten -02.
Naturligtvis blev det begravning, kista och gravplats.
Därmot ingen gravsten.
Eller jo, fast en natursten från egna gården utan inhuggen inskription, bara namn och datum målat på.

Nåväl, tiden gick och det kändes inte som om det var panik att fixa något mer permanent, det skulle nog hinna lösas.
Dessutom hade jag glömt att jag egentligen gick och väntade på ett gravbrev.
Pastoratet omorganiserade all sin dokumentation under den här tiden och efter ett telefonsamtal med pastorsexpeditionen om att ett gravbrev snart skulle komma, lät jag saken falla i glömska.
Gravbrevet kom aldrig, fanns visst fler som glömde bort det.
Sedan flyttade vi.

Nu bor vi knappt 20 mil söderöver, har tre små ofödda i minneslunden (där jag inte ens satt min fot) och jag har heller inte satt min fot i den gamla hemtrakten på snart tre år.

Varför blev det här nu aktualiserat då?

En bidragande orsak är nog rapporterna om förfallet i svenska kyrkor, hur fukt- och mögelskadade de blivit sedan 70-talet då energikrisen ledde till ett tilläggsisolerande av golvbjälklagen, vilket i sin tur resulterade i att krypgrundarna aldrig torkade ut helt.
Hur dyrt det blir att sanera och reparera och mina tankar kring poängen med att bevara in absurdum.
Om ändå ingen går i kyrkorna, varför lägga miljardtals kronor på något som ändå bara är skapat av människohand och förr eller senare kommer förfalla?
Lägg krutet på de viktigaste/äldsta/ mest frekventerade kyrkorna och sök stöd i näringslivet eller på den privata marknaden för att sondera intresse om vidare renoveringar.

I ett av världens mest sekulariserade länder är det inte rimligt att det finns den geografiska tätheten (och mängden i förhållande till besökande) kyrkor som ska rustas.
Ja, om nu inte det är så att Svenska Kyrkan anser sig ha råd att fixa det själva?


Paradoxalt nog är en annan, och viktigare orsak, kallelsen till nästa veckas kyrkoråd!
Sen kyrkovalet i höstas är mångmamma både direktvald ledamot av kyrkoråd och kyrkofullmäktige här i pastoratet.

Ärligt talat, jag har ingen aning om vad som förväntas av mig.

Att sitta i styrelser av olika slag, det har blivit en vana, så fort jag öppnar näbben och tycker något, finns det genast en liten representant för någon valberedning som är där och ställer frågan om inte...?

Oftast tycker jag att det verkar roligt/intressant/utmanande.
Oftast blir jag vald till ordförande.
Varför?

Kan inte påstå att jag anser mig veta vad jag pysslar med, har oftast ingen eller liten koll i förväg på vad de olika föreningarna sysslar med eller varför.
Skillnaden stavas nog nyfikenhet.

Jag är nyfiken av mig.
Orädd och lite dumdristig.
Inte ett dugg rädd för att göra bort mig eller uppfattas som pinsam.
Gillar att stå i centrum, får en kick av att tala inför stora folksamlingar.
Vill lära mig, inte stagnera.
Jag tror inte att jag skulle vara så mycket mer lämpad att vara den som leder, än någon annan.
Det är det andra som tycker och tror.

Nu kommer jag ju bli tvungen att sätta mig in i kyrkans regelverk och då passar det ju bra att jag läser på om de avsnitt som berör det här med gravbrev och gravvård, gravstenar och minneslundar.
Där kanske det står något om egenhändigt bemålade gravstenar.