Egentligen är jag övertygad om att jag är född i fel århundrade och på fel plats i den sociala hierarkin.
Istället för att vara en vit, svensk medelklasskvinna under det vi envisas med att kalla modern tid, borde mitt rätta jag varit en husfru på ett stort riddargods under medeltiden.
Kanske någonstans ute i det blivande Europa?
Tyskland? Frankrike? Italien?
Med huckle på huvudet, nyckelknippan till visthusbodarna i bältet och med torndönstämma domderandes över godsets tjänare hade jag kommit till min fulla rätt.
Att drista mig till att önska att jag varit en högreseståndskvinna är mig förmätet.
Ej heller riktigt lika tilltalande, att vispa runt i sidenklänningar och mestadels verka behagfull, det är inte riktigt min melodi.
Miljöerna, som jag föreställer mig dem, livet och det sociala spelet med många aktörer är tilltalande.
Säkert inte alls lika romantiserat som jag tror men detta att "styra med järnhand", det scenariot gillar jag.
Och kläderna!
Medeltidens koltar, hosor, kjortlar, hucklen och inte minst mantlar är så otroligt mycket vackrare än dagens tröja, jeans och jacka.
(En mammas standarduniform.)
Säkert inte lika behagligt att ha på sig alla gånger, eller lättvättat, eller praktiskt eller...
För drygt 25 år sedan såg jag en helt fantastisk skapelse i en secondhand-shop.
En hellång svart mantel med huva!
Kärlek vid första - och tyvärr enda - ögonblicket.
Priset var alldeles för högt för min magra budget och innan jag ens hunnit fundera på vem jag skulle råna, var den givetvis såld.
Idag hämtade jag min svarta yllemantel med rött foder, hellång med huva, som kommit i paket från Väsen Hantverk.
Den är uppsydd till mig - och bara mig - efter mina mått, mina önskemål om spännen och band, min längd och naturligtvis är en stor portion drömmar invävt i tyget!
Mitt livs första specialbeställda plagg!
Inte för att jag inte kunnat sy den själv, jag är ju gift och den vita skapelsen jag hade då, tråcklade jag ihop själv.
Kompisars (och egna) brudklänningar, balstasser, hattar och den efterföljande generationens små byxor/jackor/klänningar/kappor/kostymer/västar har under årens lopp nästs ihop.
Mest för den helt makalösa känslan av lyx.
Nästan syndigt.
Allra helst som jag inte ens behövde betala för den, den var en present från Någon som såg mina längtansfulla blickar på företagets hemsida, hur många gånger just den sidan blippades upp. Någon som hört mig stimma om hur; jag någon gång ska köpa just rätt sorts ylle för att klippa till och sy själv - men som aldrig sett mig komma till skott med det.
Någon som har levt tillsammans med mig de senaste tjugotre av tjugofem mantellängtande år.
Äras bör den som äras bör.
Tack, far-är-rar!
Ja, jag har den på mig nu.
Och jag njuter!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag vill se, jag vill se! Jag får nog komma hem-hem snart och inspektera. Blev han glad för chokladen förresten, eller hann någon småtting sno den igen?
Vilken underbar present. Jag var ju tvungen att kika in på sidan. Vilka vackra kläder de har. Om du blir sugen på att sy något själv så kan du hitta mönster här:http://www.sophiasatelje.se/forlaget.htm
Jag köpte första mönstren därifrån när jag var på Nyköpings hus. För några veckor sedan hittade jag dem även i en butik i Gamla stan. Nu kikade jag på nätet och hittade en hemsida. Tyvärr har jag inte kommit mig för att sy något av dem ännu även om jag kikar på mönstren ofta och är sugen så har jag inte kommit till skott.
Så härligt att få sin önskan uppfylld och att far-är-rar med kärlek såg vad du längtat efter. Kram på dig..du är säkert urtjusig i den.
Rebecka; du är välkommen.
Cicki; tack för länken. Just mönstret om hattar och mössor har jag köpt för länge sen.
En väldigt inspirerande mönsterkollektion de har!
Milla; jag är glad för den!
Skicka en kommentar