Var god dröj...

En kvinna upptäcker en knöl i sitt ena bröst.
Hon söker läkarkontakt för att utreda om det är något att oroa sig över eller inte.
Det är det.
Stora trumman tas fram och hela paketet dras igenom.
Prognosen ser god ut, trots allt.
Om man med god menar att överlevnadschanserna är större än det motsatta.

Fast, läkare är inte jämnställda med Gud.
Kvinnan hinner med ett år till i sitt liv efter upptäckten, innan den ultimata domen faller.
Metastaser överallt, inget att göra längre.
Hela kroppen har tagit emot små ilskna sjuka celler, hjärna, lungor, alla vitala organ.
Immunförsvaret är nere för räkning.

Första december gav hennes kropp upp.
En man har blivit änkling, tre döttrar har blivit moderslösa, vänner och bekanta en väninna fattigare.

Och jag, som en gång i tiden flitigt umgicks med denna kvinna, står skuldmedveten kvar och skäms.
Skäms för att livet och vardagen snurrade så fort att jag aldrig ansåg mig ha tid att ringa, prata och verkligen fråga hur hon mådde.
Den enda gången jag gjorde det var hon så dålig och hade så ont att hon bad mig ringa vid ett senare tillfälle.
Det tillfället lät jag aldrig komma.
Och nu är det försent.

Återigen har jag fått lära mig den dyrköpta och oåterkalleliga läxan att inte vänta med saker och ting, imorgon kan det vara för sent.
Återigen får jag tillfälle att tända ett ljus för någons själ.