Pappas dag!

Min pappa var en konstig prick.

Inte nog med att han var gammal nog att vara farfar till mig, han var gammal nog att vara far till min mor.
Skräddarson från mörkaste Småland, läshuvudet som bankade in sexton språk flytande i skallen och några därutöver till husbehov och turiständamål.
(Om nu gaeliska, flamländska, räto-romanska och klassisk grekiska är av nöden tvunget för att harva igenom Europa?)

En komplex och svårbestämbar modell av homo sapiens.
Tjurig, sparsam, fördomsfull, enveten, fantasifylld, barnkär, driftig, stundtals rolig person som jag aldrig fick riktig kläm på.

När jag själv var gammal nog att kanske kunna börja uppskatta honom för hans vuxna sidor, blev han personlighetsförändrad till följd av en trafikolycka.
Han, då knappt 70 år gammal, hann aldrig bli den morfar jag förväntat mig.
Tappert kämpade han på, enveten in i det sista, i ytterligare 12 år.
Mer och mer tog åldersdemensen över och till sist hamnade han på "hem".

Jag var fullt övertygad om att det var för hans skull flaggorna vajade som barn, denna den tionde december vart år.
Nobelfestligheterna var helt ovidkommande, pappa fyllde ju år!

Idag skulle min pappa fyllt 88 år, haft 5 barn, 13 barnbarn och ätit den i hans ögon förhatliga Prinsessetårtan under jubel och klang.
Han skulle fortfarande ha berättat vilda sjörövarhistorier om Kalle Buller som än en gång skulle ha fängslat en ny generation småpirater.
Han skulle ha snöat in lite lagom på "vikten av studier..." och "att slita upp sina kläder innan man köpte nya" med ett indignerat fnysande.
Kort sagt haft alla sina små hyss för sig.
Om inte...

Grattis pappa.
Och hoppas du inte tar illa upp om jag försöker fortsätta traditionen i sagoberättaranda med modifieringar av dina karaktärer; Kalle Buller och Nalle Bums?