Min vän tandläkaren och jag.

Jag brukar inte hymla med att jag är förhållandevis skeptisk mot läkarvetenskapen.
Hade jag levt under inkvisitionen hade jag definitivt blivit bränd på bål för mina häxkonster inom naturmedicin.
Eller för att jag är en allmänt besvärlig och ofoglig kvinna?
Att dessutom förneka att jag är försumlig, för att inte säga rent ut sagt slarvig med min egen hälsa, vore en direkt lögn.

Därför är det med viss tillfredställelse min äkta hälft fått iväg mig till tandläkaren.
För första gången på 8 år.
Japp, 8!
Drygt!

Nej, jag har ingen tandläkarskräck, är bara ohyggligt lat och praktiskt lagd.
Har jag inte ont eller några besvär finns liksom ingen anledning att ränna gatlopp för att kolla upp någon obefintlig krämpa.

Viss tillfredställelse känner även jag.
Resultat; noll hål, kraftig tandsten och en lagning som behöver bytas.
Idag ska det borras, på måndag krafsas.

Sen kan det få gå 8 år igen...