Morfar.

Idag skulle min morfar fyllt 100 år om han levt.
Det gör han inte.

Han fick en sådan där död som jag tror folk går och önskar sig.
Visserligen inte lugnt och fridfullt hemma i sin egen säng men ändå så där knall-och-falligt utan segdragen smärta och sjukhusvistelse.

Han och min mormor bodde i ett radhus med en liten matbutik inom gångavstånd.
Dit hade de promenerat, mormor före, morfar efter.
Hon fortsatte runt en hylla, ivrigt pratande om vad de skulle ha, smågnabbandes på honom för att han sölade.

Han kom aldrig efter henne.

När hon går tillbaka för att se vart han tog vägen hittar hon honom liggandes platt fall i gången mellan konserver och toapapper.
Stendöd.

Jag fick för första gången gå på en begravning där huvudpersonen var en nära släkting.
Kan inte minnas att jag grät.
Visst tyckte jag om min morfar men han var en hunsad och timid man som aldrig sa emot sitt rivjärn till fru.
Uttryckte aldrig några åsikter om någonting.

Tror att han tyckte om oss barn också men större delen av tiden hemma hos dem satt han i en fåtölj och "vilade" sig.
Efter en hjärnblödning före 60-års åldern var han sig visst inte lik längre, sa de som träffat honom innan.
Vet inte riktigt vad hans mål och mening i livet hade varit, något borde han ju tyckt och känt och brunnit för.
Någon gång.

Så vill inte jag bli ihågkommen.
Som någon som mest var snäll men menlös.
Vilket det i och för sig inte är någon risk för, eftersom jag inte betraktar mig som genomgod på något sätt alls...

Hur är de människor som levt beskaffade för att bli ihågkomna?

En del är förbaskat goda, som min mans mormor.
Andra är eländiga, världsomstörtande tyranner, som kända män ur historien.
Åter andra bara är - och blir ihågkomna ändå.

Min morfar hör nog till den senare kategorin, egentligen av den enda anledningen att han var just min morfar.

Men grattis då, Sven, var du nu är någonstans.
Varje år när jag hänger upp din familjs gamla julklocka i keramik, tänker jag på historien om ditt barnsmeknamn "Klicken".
Smörklicken som du sköt upp i taket ovanför din pappas huvud och som sakta smälte så pass att den damp ner i hans huvud.

Än är du ihågkommen!