Mångmamma tycker till...

Detta kommer bli ett tyckande inlägg.
Inte ett dyft empiriskt grundat, inte en enda källhänvisning kommer tillhandahållas, endast ett vagt samband med en kvinna vars son har Downs syndrom, är tyska i grunden och tycker lika genuint illa om selektiv fosterdiagnostik som jag.

Jag tänker inte komma med pekpinnar om hur andra ska leva, välja att göra eller ens pracka på någon min uppfattning om det enda korrekta människovärdiga.
Alla blir, förhoppningsvis, lyckliga på sitt sätt...

Så, eftersom flera av mina graviditeter påbörjats efter min 35-årsdag, har jag givitvis erbjudit fostervattensprov.
Lika självklart har jag tackat nej.
"Risken" har varit ungefär lika stor för missfall på grund av provet som en upptäckt av en kromosomavvikelse hos fostret.
Och sen då?
Jag skulle inte kunna förmå mig att genomgå en abort.
Mina sena missfall har varit tillräckligt illa, riktiga små pyttemänniskor som kommer ut, bara hälften så stora som de borde varit men med alla lemmar, fingrar och tår på rätt plats.

Vid en graviditet testade jag att göra ett Kub/nupp test istället.
Det är ett kombinerat blodprov och ultraljudsundersökning där en specifik "nackspalt" mäts hos fostret.
Detta måste ske någon gång mellan v 13 och 16 för att kunna vara tillförlitligt.
Vid detta tillfälle fick jag efter sammanställningen av testerna ett betydligt sämre resultat än vid bara koll med ultraljud.
Samt en rekommendation att gå vidare med fostervattensprov om jag ville vara säker.

Eftersom jag med säkerhet vet att man inte kan vara "säker" ens om en graviditet förlöpt som den ska, valde jag efter lite funderande att avstå.

För om det nu visade sig vara ett foster med trolig, låt säga, Downs syndrom, vilket är det lättast att upptäcka, vad skulle jag gjort då?
Plätt-lätt!
En abort är inget alternativ, ett barn med Downs lika välkomment som ett "friskt".

En annorlunda inställning verkar vara den växande trenden i västvärlden.
Att sortera bort avvikande foster, att genomgå så många tester och koller som möjligt.
I Tyskland aborteras 98% av alla upptäckta foster med Downs.
I Danmark är siffran skyhög likaså.

Sätten att förhålla sig till avvikelser hos det väntade barnet skiljer sig ändå något mellan länderna.
Att abortera verkar vara det enda rätta i Tyskland, inte fullt så självklart men ändå den rådande trenden i Sverige.
Vilka signaler ger det om "manniskovardestanken", som min saligen avsomnade filosofi- och psykologi-, tillika teologutbildade lärare skulle uttryckt sig?

Min enda slutsats blir att alla avvikelser är av ondo.
Att det som är normativt i samhället är det enda rätta.
Att allt annorlunda och avvikande skall utrotas.
Hm, en ytterst otrevlig samhällsutveckling i mitt tyckande.
Påminner faktiskt ganska mycket om en stark trend i västeuropa och Sovjet under 30- och 40-talet.

Vi behöver inte ta till brösttoner och enbart fokusera på downs.
Går lika bra att applicera på all form av avsteg från det normativa.
Homosexualitet, diagnoser som damp, adhd, all form av rasism, könsförtryck, religionsförföljelse osv osv.

Men för att återgå till ämnet för dagen.
Jag anser att man som blivande förälder, bör ta sig en grundlig fundering om vilken inställning man har rent generellt till sk avvikelser.
Att våga vara stark nog att ifrågasätta sjukvårdens rekommendationer, omgivningens tyckande och känna efter på djupet hur man vill att samhället ska se ut.

Går vi mot ett mer öppet och välvilligt samhälle där mångfald är av godo, eller ett mer slutet och avvikelsefientligt?