Jag önskar dig styrka!

Jag känner en kvinna som gör sitt yppersta för att förtränga morgondagens datum.
På samma sätt har hon försökt de senaste 9 åren.
Går bara sådär bra.

Det vore förmätet av mig att påstå att jag vet hur hon tänker och känner, det gör jag inte, jag delar bara en del av hennes upplevelse.
Fast i annan form.

När hon var där, för nio år sedan, kände jag henne inte.
Vi hade setts och skakat tass men inte mer än så.
När jag trasslade mig igenom en liknande resa två år senare, insåg jag blixtsnabbt att hon om någon borde förstå vad och hur jag kände.
Med darrande stämma och skräck i bröstet ringde jag upp.

Hon förstod.
Hon vågade lyssna.
Hon gjorde det någon borde gjort för henne, då, två år tidigare.
Hon vågade ställa rätt frågor.
Även när det gått en tid och alla andra förväntade sig att allt skulle ha återgått till det normala.

Imorgon ska jag tänka på henne och hoppas att hennes intentioner om ro i själen håller.
I alla fall för ett litet tag.