Bells uppfinning.

Jag brukar inte tillhöra de nojigas skara.
Inte överdrivet orolig för sådant jag ändå inte kan styra över.
Men när Sheriffen inte dyker upp inom rimlig tid efter trolig avstjälpning från skolbussen, då börjar det krypa av obehag inom mig.

Inte för att jag tror att det smyger en "Anders Eklund" i varje buske men tyvärr förekommer det.
Även på de mest idylliska platser.
Behöver inte nödvändigtvis vara värsta sortens pedofil som lurar; en trafikolycka, krock med vilt, trasig skolbuss, missad dito eller bara allmänt såsig och drömsk son som fått för sig att trava iväg åt ett annat håll än hemåt kan få mig i spinn i tanken.

Förtiofem minuter efter normaltid kom sonen hem, glad som en lärka.
Han hade träffat sin favoritbonde, vår arrendator som städade bort gamla mögliga halmbalar från närbelägna gärden.
Och eftersom bonden ifråga är nästan lika glad i sonen som sonen i bonden, hade det blivit en trevliger tripp i traktorn.

Eftersom sonen nu var själaglad för sin eftermiddagstripp kunde jag inte förmå mig till att skuldbelägga barnet (något jag lärt mig den hårda vägen själv att man aldrig bör göra) utan konstaterade bara att nästa gång fick han gärna ringa och meddela mig var i världen han befann sig.
Samt att mammor kan bli oroliga när barnen inte kommer hem som de förväntas göra.

Nu är ju sonen en relativt sensibel ung gosse vilket resulterade i att han nog la märke till min undertryckta oro, bad om ursäkt och lovade att höra av sig fortsättningsvis

Nu ska han bara lära sig telefonnumret hem också...