Leksaker och ögonfröjd.

Igår kom boken jag hunnit glömma att jag skickade efter för så länge sedan.
Restnoterad osv.
Maken bara skakar på huvudet åt mig och meddelar att han visst råkat köpa en hoj till, i samma andetag som jag lyriskt bläddrar i mitt nyförvärv.

Ok, boken först.
Jag har en viss fallenhet för att falla i trans över omöjliga loppisfynd.
Fula, sneda och vinda, skabbiga och lite stötta och skavda.
Vissa kallar stilen för shabby chic.
Och visst kan det bli det av mina hemsläpade bord, stolar, hyllor, spetsremsor, udda porslinsfat och annat löst krims-krams.
Efter lite tvätt och en omgång med penseln brukar det mesta kunna återuppstå i Mångmammas hem.

För en tid sedan hittade jag en nyutgiven bok av Anna Örnberg, Inred och Dekorera ljust och lantligt.
Den beställdes!
Fast, med handen på hjärtat, de enda tekniker/saker jag inte redan testat är möjligtvis att arbeta i bladmetall och avsnittet om att borra ihop små pressglaspryttlar för att montera ihop de till piffiga lampor.
Resten var gammal skåpmat, för mig.
Ändå, bokens bilder är vackra.
Som en bättre inredningstidning.
Jag är nöjd med mitt nya ögongodis.

Hojen då?
Tja, far-är-rar har stimmat en del på senare tid om en hojmodell han fått för sig är attraktiv.
Jag vet inte om jag tycker om hojens smeknamn bara?
Widow-maker!
Hursomhaver är det just det som kommer hem till gården, via bud, nu i helgen.
Maken, som aldrig setts köra något annat än gamla engelsmän, har helt plötsligt fått för sig att en japshoj är hetare än hett.

Av någon anledning tror jag att min last är ofarligare än hans.
Men små-vilda-glada kommer nog jubla inför utsikten att få åka på bakhjulet med far-är-rar!