Att finnas till hands för andra är en egenskap jag beundrar och uppskattar.
Att kunna lyssna, utan att komma med påprackande råd om vad som är det enda rätta att göra.
Att kunna ställa rätt motfråga för att få igång en ny tankekedja.
Att kunna ta all smärta, ilska, besvikelse hos den som mår dåligt - utan att förringa känslan eller ta illa vid sig själv - är också en förmåga att beundra.
Så länge personen (som mår dåligt) inte står en riktigt nära, eller om situationen är av professionell karaktär, är det förhållandevis lätt att lugnt luta sig tillbaka och lyssna-in och känna-med.
Problemet dyker först upp om det är en när och kär.
Eller om man själv är helt eller delvis orsak till uppkomsten av motpartens sinnesstämning.
Märkligt att människan som art har så svårt att leva i harmoni med varandra och sig själva.
Är det det som kallas evolution?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ibland är nyckeln att klara av att hålla käft och bara lyssna...
En lärare sa en gång till mig att en framgångsrik säljare är en man med stora öron, pigga ben och liten mun.
90% lyssna 10% tala var hans framgångsformel. Ligger mycket i det.
Det är svårt att vara stöd till en anhörig i kris. Ibland tror jag att det är omöjligt. Vissa saker får värka ut, andra tror jag att man behöver hjälp med, så att inte hela tillvaron kapsejsar.
Det finns ett talesätt- det där att man har två öron men bara en mun - och att användningen bör ha samma fördelningsprocent...
kan ligga något i det.
Men jag tror inte man ska vara rädd för att säga fel saker, vara klumpig eller verka dum. Det är bättre att bry sig om någon på "fel" sätt än att inte bry sig alls.
Tror jag. Som tycker det är rätt fantastiskt att du hittade min blog - och att det är otroligt roligt att läsa din - som är så långt från mitt eget liv men ändå så fyllt av tankar jag kan känna igen. Härligt!
Skicka en kommentar