Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Jo, så är det nog.
Lätt är det däremot inte, när okvädningsorden, tokbryten och ställa-till-allt-så-mycket-det-bara-går känslan rasar i flickebarnets knappa fyraåriga kropp.
Fröken-hårfager behöver mycket uppmuntran och kärlek nu och det är förtvivlat lätt att bryta ihop tillbaka på henne istället.
Nog för att jag kan tänja på mitt tålamod ganska långt men den senaste veckan får gärna falla i omedelbar glömska.
För både henne och mig.
Som sagt; Allt går över, allt går över, allt går över...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
:-) Kram! Jag har för mig att du skrev till mig (när jag funderade på att limma min 6-åring i taket) att man skall komma ihåg att det är sig själva de testar inte föräldrarna och att detta är en del av att växa upp...
Det fick mig att inte limma fast honom i allafall. Jag limmade fast hans nalle istället. :-D
Hej!
Min 4-åring höjer sin röst, delar ut ordrar, tjatar, tjatar och tjatar, jäklas med syskonen bl a.
Jag hoppas att det är övergående.
Det tar på krafterna, det vill jag lova.
Ha en trevlig helg.
Vissa veckor är så. Det är ju ingen tröst, men likväl sant. Jag har suttit på golvet och grinat ibland, när barnen var mindre.
Skicka en kommentar