Förskola kontra verklighet

Det här med förskola.
Det är verkligen ett kapitel för sig i min värld.
I grund och botten är jag en rabiat dagismotståndare som i vissa sammanhang kan se de uppenbara fördelarna med fenomenet.

Till fördel kan nämnas:

Barn över tre år behöver jämnstora kompisar. Eller nästan jämnstora.
Ensambarn har oftast ingen möjlighet att "bråka-ihop-sig med någon annan än just kompisarna
på dagis.
Ensamstående, eller lågavlönade, föräldrar har inte mycket att välja på.
(Äta bör man annars dör man.)
Barn i dysfunktionella familjer har kanske bara dagis och dess personal att ty sig till, där finns
den enda tryggheten och kanske den enda möjligheten att verkligen bli sedd. (Ja, jag känner till exempel från verkliga livet, tack och lov inte så många men dock..)

Till nackdel då:
Tja, i princip allt annat.
Jag är fullt övertygad om att "fröknarna" (kvinnliga och manliga sådana) gör sitt bästa, gillar att vara med barn, har pedagogisk utbildning, läser på om nya råd och rön, klonar sig själva vid behov för att kunna möta barnens osv osv
MEN!
De älskar inte ditt barn som du förhoppningsvis gör själv!
Varför låta någon annan få uppleva barnets framsteg och dessutom få betalt för det?
Hyckleriet kring namnet och beskrivningen av dagis/förskola som något fantastiskt pedagogiskt riktigt/viktigt för barnets utveckling.

Hallå, vi ska inte glömma ursprunget!
Alva och Gunnar Myrdahls socialpolitiska tankar om vikten av att uppfostra socialt anpassade samhällsmedborgare.
Låter det en aningens bekant?
Finns ju fler stora starka män genom historien, från vitt skilda håll, som haft liknande tankebanor, ingen har lyckat erövra jorden eller delar av den mer än under en begränsad tid..

Allt snack om barnOMSORG står i bjärt kontrast till det reella behovet för Svensson idag.
För att ha råd att upprätthålla något som påminner om normal standard, är både han och hon "tvungna" att arbeta.
Åtminstone deltid.
Familjer idag behöver inte barnOMSORG, de behöver i första hand barnFÖRVARING.

Sen spelar det ingen roll hur välutbildad personalen är, jag har inte avsikt att klanka ner på en hel yrkesgrupp som gör sitt yppersta för barnens skull.

Det jag främst vänder mig emot är det faktum att det blivit socialt accepterat att separera åldersgrupper från varandra, att samhällsekonomin tarvar allt fler medborgare i lönearbeten, att stigmatiseringen av hemmaföräldrar eskalerar.

Detta sista har jag ett lysande exempel på.

För några veckor sedan stötte jag ihop med en pappa, vars barn går på samma förskola som min Pysselkung.
(Han är 5,5 år och nyttjar 9 av de 15 timmar som ingår i allmän förskola, endast och allenast för att få möjligheten att leka med jämnåriga.)
Eftersom mina två yngre barn har uppnått normal dagisålder och Fröken-hårfager skulle kunna nyttja allmän förskola även hon, undrade denne pappa naturligtvis hur många barn jag hade på dagis.
När jag förklarade att det endast var Pysselkungen som lekte borta tre förmiddagar i veckan, att jag inte hade någon avsikt att låta Fröken-hårfager börja förrän till våren och Bam-bam tidigast om två år, såg han något förundrat på mig och sa:" Tids nog kommer nog verkligheten ikapp dig med, Mångmamma."

?
Vaddå verklighet?
Hans eller min?

Min verklighet är här och nu med mina barn och har så varit de senaste 19 åren.
Skulle min verklighet vara mindre verklig, enär jag "leker hemmafru"?

Slutligen; Om jag nu skadat mina barn för livet av att förmena dem tillgången till dagis, hur kommer det sig Stora-dotter skriver så här?
Finare kärleksförklaring kan man nog knappast få!