Allt går över!

Verkar som om smekmånaden är över.
Vardagen, den hett efterlängtade, har övergått i något tråkigt, bråkigt, segt, tungt och energislukande.

Om det känns så här ilsket nu, hur ska det inte bli framöver?
När hösten är än mer ruggig och gråkall.
(Ni vet, innan J U L!)
Hos tre av de fyra små-vilda-glada, återstår lite av glädje och desto mer av slagskämpar.
Alltid en eller flera konflikter pågående.
Mellan två eller flera.

Pysselkungen lider av känsligt blodsocker.
Nej, han har inte diabetes men likväl behövs en stadig och jämn takt av tillförsel av föda för att han inte ska balla ur fullständigt.
Något han gör titt som tätt ändå.

Fröken-Hårfager har brakat in i Oidipus-åldern med stormsteg.
Svansar runt benen på far-är-rar och vet inte hur väl hon vill honom medan det går utmärkt att göra sitt yppersta för att driva mig och sina bröder till vansinnets rand.
Flera gånger om dagen.

Bam-bam har just börjat förstå hur stor och ogreppbar världen verkligen är.
Minsta lilla person på fel plats kan få honom att gå i spinn.
Eller sak.
Vanedjur, är bara förnamnet.

Sheriffen däremot.
Inte mycket mankemang där inte.
Kliver upp, i och ur sina kläder på ett föredömligt sätt, äter när han ska, sköter sina läxor, har koll på sina saker och är för det mesta stor, hjälpsam och trevlig.

Visst händer det att bröderna, de stora, ryker ihop emellanåt men förhållandevis sällan är det Sheriffens fel.

Jag längtar inte tillbaka till det som varit.
Jag ser fram emot det som komma skall.
För som jag brukar säga; Allt går över!