Vingar!

Alltså, ska det helt plötsligt kännas så här?
Jag, som aldrig drabbats av resfeber, har helt abrupt kommit till insikt om att en epok går i graven i morgon!

Min största "bebis" ska flytta hemifrån

Visst har jag lekt med tanken många gånger, hur det skulle kännas att kasta ut henne med badvattnet men därifrån till handling...

Jag, som betraktar mig inte bara som "mångmamma" till egna barn utan även till ett otal antal andra yngre personer, ska helt plötsligt (nåja, liiite tillvänjning har jag ju haft de senaste tre månaderna!), leva utan ett av mina barn.

Ingen som surmulet fräser på morgonen, lika hårt drabbat av PMS som jag.
Ingen som sprider ut dricksglas över hela huset utom i därför avsett skåp eller diskmaskin.
Utan någon som äter toapapper, bröd, bregott och vaniljyougurt som andra byter strumpor.
Utan någon som häckar framför familjens lap-top när jag vill göra detsamma.
Ingen som sprudlar av livslust, galna infall och skrattparoxysmer.

Förutom jag då!

Hur gör man?

Jag, som anser mig vara väl rustad för att sparka ut fågelungen ur boet, som hoppas på att det jag bankat in i skallen på henne ska komma till gagn, hur gör man som mångmamma när det verkligen gäller?

Ok, jag är lätt gråtmild, nostalgisk och sentimental ikväll!
Dyvlar på ättelägget både det ena och det andra bra-att-ha-sakerna.
Som om det skulle vara till hjälp!

Jag vill minnas att jag längtade till den dagen hon skulle uppnått den aktningsvärda åldern av fem år.
Lillebror skulle ju ha blivit SÅ mycket förståndigare vid tre års ålder då.
Så lätt allting skulle kunna bli.

Det var då ja!

Nu, fjorton år senare, är hon mogen att på riktigt pröva vingarna och jag är mer än övertygad om att de bär.

Fast, vem kan garantera att mina vingar gör detsamma?

Älskade dotter; lev väl, prata mycket med din livskamrat, var dig själv, var stolt, gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig!

Lycka till i livet!