tisdag 18 augusti 2009

Lidandets väg.

För ett par veckor sen kunde man på löpsedlarna läsa om ännu en familjetragedi.
6-årig pojke som drunknat efter ha kommit ifrån sin pappa utefter en sjö i en småländsk stad.

Alltid djupt tragiskt att en olycka sker med dödlig utgång och i synnerhet tragiskt för den berörda familjen.
Så tänker vi nog alla när vi läser om elände och katastrofer.

Vilken chock det blev att den berörda familjens far, han som kommit ifrån sin son på promenad utmed sjön och antagligen lider alla helvetets kval, var en före detta nära kollega till far-är-rar.
Helt plötsligt kom det så nära.
Som om olyckan blev värre, bara för att det fanns personliga beröringspunkter.

En katastrof som denna kan aldrig bli mindre eller större.
Det värsta som kan hända ett föräldrapar, har hänt.

Jag kan bara djupt beklaga sorgen och hoppas att föräldrarna och de närmsta sörjande kan komma igenom denna tunga och svåra tid som ligger framför dem.

Att de så småningom kan komma att minnas de ljusa och glada stunderna med sin son utan att hjärtat håller på att brista.
Att de kan njuta av sitt nyfödda barn, som aldrig hann lära känna sin storebror.
Att de kan våga gå ner i sorgen för att därifrån komma upp ur detta helvete som starkare människor.
Att de orkar stötta varandra genom sorgen.
Att de tar stöd av andra, utomstående och att de får den hjälp de behöver.
Att de överlever mentalt.

För det är ingen lätt väg de har att gå, denna Via Dolorosa.
Jag vet.

3 kommentarer:

Huskatt sa...

Nä, nu började jag nästan gråta:(

Rebecka sa...

Döda barn är inget annat än djupt sorgligt och så djävulskt meningslöst.

Kanadicken sa...

Måste vara det mest fruktansvärda en människa kan råka ut för... Mina tankar med familjen och andra som förlorat sina barn... :(