torsdag 18 juni 2009

Livets bakvända under

Jag har just fått den senaste kopian på obduktionsrapporten med posten.
Har haft tillfälle att studera och begrunda tre slika rapporter under mitt liv.

Nej, jag arbetar inte alls inom ett område där det skulle vara befogat för mig att läsa sådana.
Dessa tre bokslut av en avliden människa har varit mina egna barn, eller i två av fallen, något som borde ha blivit barn.

Obehaglig, kliniskt ren och fascinerande läsning.
Att kunna in i minsta organ, mäta och väga, genomskåda och hitta avvikelser från det "normala" är egentligen ett omvänt livets under.

Tyvärr har det inte hittats några fel.
Felet, om något, har istället befunnit sig hos mig.

Vi vuxna människor i västvärlden är uselt rustade för en sådan generell förklaring som; PSD.
PlötsligSpädbarnsDöd.
Hittas inga fel, sorteras det raskt in under denna rubrik.

De flesta svenskar och västerlänningar idag, skaffar en familj bestående av 1-3 barn.
Ca 1,5 miljoner svenska familjer har denna typ av familjebild.
Vi övriga, med fler barn, utgör en minoritet i samhället.

Att när den sociala normen ser ut så, få tre döda barn i sin familj, är det naturligtvis skrämmande för omgivningen.

Om vi istället vänder på steken ett tag.
Betänk följande faktum:
I de sk utvecklingsländerna är det mer regel än undantag att familjerna är större, har högre barnadödlighet samt inte minst större risker under en graviditet och förlossning för kvinnan.
Jag har under mina barnafödande år, träffat flera läkare och barnmorskor som periodvis arbetat med just förlossningsvård i Indien och i delar av Afrika.
Där handlar det om ren och skär överlevnad.
Att förmå kvinnan med familj att avstå vidare graviditeter samt att tillhandahålla effektiva preventivmedel.

Sett ur det perspektivet har jag det oförskämt bra.
Jag lever själv och har 6 levande av 9 födda barn.
Kan inte påstå att jag inte vet hur jag ska göra för att undvika graviditeter.

Det räcker med att kliva bakåt ca 40 år i tiden så var barnadödligheten så stor som ca 3% i Sverige.
Idag pratar vi om 0,03%.
En avsevärd skillnad.

Fast i just detta fall spelar det ingen roll hur det ser ut för andra,
oavsett om de delar mina upplevelser eller ej, det är fortfarande mitt liv, mitt barn och min uppgift att hantera det.

Med eller utan en obduktionsrapport som ger fler frågor än svar...

4 kommentarer:

Huskatt sa...

Huvaligen, den rapporten låter både spännande och läskig.

Huskatt sa...

För övrigt väljer du att glömma en del...som hur det går med en och annan mamma i Afrika...ehe?

ullebengtsson sa...

Jag beklagar sorgen i dem du förlorat och hyllar livet och glädjen i dem du har fått behålla!

Anonym sa...

Var rädd om dig. du har många som behöver dig.