I halvlek

Nej, jag menar ingenting alls sportrelaterat.
Är en fullständig sportanalfabet.
Vet knappt vem som spelar fotboll eller hockey, än mindre vem som springer fort, långt eller kan hoppa högt.
Kan knappt skilja på bandy och badminton.

Tacknämligt nog är min äkta hälft om möjligt än mer usel på detta område.
Aldrig att någon skulle ha bråttom hem till tipsextra i denna familj.
Tyvärr innebär detta bristande intresse att våra barn inte har det helt enkelt att komma i kontakt med sportutövande gelikar.
Inte före skolålder i alla fall.

Ja, jag vet att större delen av västvärldens befolkning lider av stillasittande arbete, vilket innebär brist på motion, felaktig kosthållning, vilket bidrar kraftigt till övervikt, vilket i sin tur leder till folkhälsoproblem som hjärt- och kärlsjukdomar.
Sammantaget är nog motion och sport ett nödvändigt ont för många och en ren och skär njutning för några andra.
Jag begriper det bara inte.

Jag är inte ohälsosamt fet.
Jag har inget stillasittande liv/arbete.
Jag äter sunt och förhållandevis vettigt.

Motion får jag så det räcker och blir över i mitt vardagliga liv, på jakt efter små-vilda-glada.
Antagligen hade situationen varit en helt annan om vi bott kvar i lägenhet i Stockholm.
Så är nu inte fallet, istället kräver vår dagliga levnadsituation ett annan kroppsinsats.
Varje dag.

Fast nu var det ju inte en lång redogörelse för vårt bristande sportintresse jag tänkte skriva om.
Nej, min start om "i halvlek" avsåg nog snarare hur långt på dagen vi hunnit.
Efter lunch = halvlek!

Barn är mätta och glada och ute för att bränna de futtiga kalorier som förgäves försöker klamra sig fast på deras små, smala spindelkroppar.
Stor tonåring tömmer varmvattenstankarna genom att blötlägga sig.
Make har murvlat iväg in i sin grotta, även kallad garaget.
Vad han sysslar med har jag ingen aning om men antagligen något av yttersta vikt att ägna en solig dag i juni åt.

Själv har jag framgångsrikt petat ner en, tidigare på morgonen uppdragen, rönn.
Den växte på fel ställe.
I en prydnadsbuskeshäck vill jag inte ha små spretiga rönnar, på gräsmattan som mest påminner om en oändlig öken av grönt gräs däremot.
Där kan den försöka motstå angrepp av harar, små-vilda-glada och makens utflykter med gräsklipparen.

Dags att röra ett varv, eller två, i kastrullerna för att skicka med stort barn mat till kommande veckas frånvaro från hemmet samt efterföljande taxifärd mot buss.

Sen börjar spurten mot kvällen...