Jag avskyr verkligen att "pressa".
Undviker solen riktigt heta dagar.
Visst, jag är hemskt gärna ute men i rörelse mellan barn, tvätt, växter, djur och liknande.
Att försöka få se mig ligga platt fall i solen händer ungefär en gång varje decennium.
Idag skedde det!
Ni vet som triss reklamen på tv; Plötsligt händer det!
Jag till och med somnade en kort stund i solen - på mage.
Kommer inte ihåg när det hände senast, om det någonsin skett?!
Ormen har i alla fall lyst med sin frånvaro, vilket kanske kan hänga ihop med att barnen lyst med sin närvaro.
I allra högsta grad.
Förmiddagen gick åt till att släcka bränder.
Jag befann mig i ständig rörelse, det där gångjärnet man har ungefär halvvägs upp på kroppen fick jobba.
2 steg framåt, böja sig ner och plocka upp något, 2 steg framåt, böja sig ner och plocka upp något, 2 steg framåt...ja ni fattar!
Tjurrusningar upp och ner för trappan för att stävja slagsmål typ "han tog min...buhuhu"
Tröttsamt till den milda grad att jag bestämde mig för att låta de små-vilda-inte-fullt-så-glada slåss bäst de ville, själv la jag mig pladask i gräset och körde med avancerad form av mammastrejk.
Lyckat resultat - av mina axlar att döma..
Annars har jag mest funderat på hur jag egentligen visar känslor som sorg, rädsla, irritation och liknande "negativa" känslor?
Ilska!
Det var vad jag kom fram till efter ha rannsakat mig själv efter sonens knivincident häromdagen.
Att åtminstone tre byar hörde mig skälla ut gossen, så det obefintliga håret stod rätt upp på honom, är ju ett utslag av min rädsla.
Rädslan för vad som kunde ha hänt...
På något underligt vänster (=sätt, reds, anm) tror jag att det är mer sunt att bli arg än att bara bita ihop och ta en sansad diskussion, iallafall om jag som förälder vill få mina ättelägg att begripa digniteten i deras farliga beteende.?!
Pedagogiskt förhållningssätt är bra, tålamod likaså.
Men ibland måste man med emfas ta till storsläggan för att kunna banka in folkvett i deras små skallar!
Kniven!
Har det inte ens andats om...kan ju berätta att den är extremt mycket konfiskerad.
På obestämd framtid.
söndag 28 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
I bland är det de enda rätt, att skrika som en tok. för man blir ju så rädd. Och förbannad. Och då är det väl inte mer än rätt att man visar det med.
Finns det bildbevis på att DU LÅG I SOLEN I FLERA MINUTER? Annars tror jag dej faan inte.
Nix, inga bilder.
Kommer heller inte att hända..
Erkänn, det var någon som SLOG NER DIG och du var MEDVETSLÖS !
Hihi, den var kul.
Nix, jag låg faktiskt helt still i nästan en halvtimme.
Sen vaknade jag och vände mig på rygg, bara för att inse vad jag höll på med!
Jag=sola!
En ekvation som rimmar illa!
Fick ju rusa in till köket o återta min "rätta" plats, bland disktrasor o kastruller...
Vi solade på min balkong...fast det var ju på 80-talet...
Tidigt 80-tal, ja!
Skicka en kommentar