"Attila the Hun" mk II

För många år sedan umgicks jag med en vän vars son kärleksfullt kallades för "Attila the Hun" av sin ömma farmoder.
Inget ont i pojken men saker hände runt omkring honom jämt.
Bara företaget att ta sig tvärs över ett golv kunde föranleda omkullknuffade möbler, nersprugna syskon och liknande episoder.

Jag bor med en liknande destruktor.
En liten gosse som har en oförståligt stor förmåga att "råka" ha sönder de mest skiftande saker i och runt vårt hus.
Fruktansvärt arbetskrävande!

Trots idogt arbete att "beteendemodifiera" honom, misslyckas jag nästan jämt.
Nu senast upptäckte jag att den nyligen ihopfipplade kaninhagen var ramponerad.
Märlor inslagna i burens gavel - borta.
Hagen - öppen.
Golvet inne i buren - skevt, tillknölat och slut, som golv betraktat.
Sicken himla tur att vi inte hämtat hem någon kanin än!

All positiv förstärkning jag kan komma på, används på denne lille gosse.
Stundtals ger det resultat, för det mesta inte.
Tyvärr gror ilskan hos mig när jag, för jag vet inte vilken gång i ordningen, blir tvungen att sanera efter hans tilltag.

Läste häromdagen att ett barn kostar ca en miljon kronor under sin uppväxt.
Någon bank som räknat ut denna summa utifrån kostnader som mat, kläder, aktiviteter, inkomstbortfall under föräldraledighet, boende, transportmedel och så vidare.

Jag har en stilla undran om hur mycket denne lille man kommer kosta oss i meningslöst-förstörande-och-återställande?

Någon som har ett effektivt tips på vad att göra?