Tack!

Jag är den förste att påtala behov av stöd och stöttning i kriser.
Tycker att jag lever som jag lär.
Ställer obehagliga frågor.
Lyssnar.
Kommer med infallsvinklar när jag anser att jag kan.

Det gäller dock inte mig själv.
Slår snabbt ifrån mig alla försök och förslag till "proffshjälp".
Det stöd jag behöver skaffar jag mig helst själv, tack!

Kan ha förståelse för erbjudanden, dessto svårare att ta emot.

Fått ett erkännande idag.
Min barnmorska ringde.
Undrade hur jag mådde, ville höra min röst.
Accepterade mitt nekande till att träffa kurator.
Lyssnade.
Hörde mig.
Erbjöd sig att finnas, om jag ville.

Beklagade att utbildningen till psykolog var så lång, den skulle passat mig.
Undrade hur jag tänkte använda min kunskap och erfaranhet av kriser!
Tack.
Du är det stöd jag behöver.
I bakgrunden.

De akuta behoven får mina allra bästa vänner ta.
Till er; Tack!