Nära-döden och el-chocker

Surfar runt lika planlöst som håglöst ikväll.
Dagen har bestått av berg- och dalbaneturer.
Mest dal dock.
Lika mycket som jag längtade hem till mina vilda huliganer igår, lika mycket har jag önskat dem åt pipsvängen stundtals idag.

Ja, naturligvis får jag dåligt samvete för det!

Har hunnit fundera en del på det här med nära-döden-upplevelser.
Inte så att jag kan skryta om något utomkroppsligt svävande eller ljuset-i-tunneln.
Mer den här insikten att; Hjälp, Det höll faktiskt, på alldeles riktigt att gå illa.
Inte bara med bebisen utan också med mig.

Otäck känsla.
Jag är ju så gott som odödlig!

Iallafall får jag nog erkänna att det inte är helt friskt att åka in på IVA och vara uppvaktad av 5-6 vitklädda rockar, fullt sysselsatta med att klämma, sticka och trycka på ens arma lekamen.
Uppkopplad till diverse övervakningsapparater så jag hann undra om jag råkat gå fel, kanske kommit till någon tv-inspelning av Star Trek och Borg-kuben.

Att dessutom ha kontinuerlig smärta av det obehagligare slaget i nedre delen av buken gör att det är ganska lätt att hålla sig för skratt.

Och ändå är det skrattet och skämtandet som gör att jag kan överleva eländet.

Fråga efter gummiklubba och (ordagrant) efter knark!
Önska kvinnoöverläkaren åt fanders och dessutom uttala en önskan om att slippa se henne någonsin mer.
Fråga om det är EKG som kopplas eller om personalen tänkte bjuda på el-chocker!
(Just den frågan rev ner diverse fniss från annars sammanbitna läkare och sköterskor!)
Börja diskutera brödrecept med uskan efter den förtiotolfte blodtryckskontrollen.
Be läkaren ta i med strumpstickan för att få hål på hinnorna.

Inte friskt, inte någonstans.