Hade turen att få med mig en liten herre med tillhörande mor hem på lunch idag.
Från att inte varit mer än hej-och-du till att flitigt umgås har tagit ett knappt år.
Eller kanske snarare ett läsår.
Att vi hittat varandra gör mig glad.
Inte ett dugg förvånd heller.
Vi är bägge fel!
Utbölingar!
Inflyttade!
Lite konstiga!?
Starka!
Avikande familjebild!
Glädjande, för mig och förhoppningsvis för oss!?
Ses imorgon, vännen!
tisdag 26 maj 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Danke, meine Freundin, es ist schön, Dich zu kennen. K.
Skicka en kommentar