Acceptans, hyckleri och ironi..

Det här med blodsband!
Kan bara hålla med min äldsta dotter, att vara släkt är verkligen ingen big deel.
Vänner, älskande och nära väljer jag!
Familj får jag med på köpet. Vare sig jag vill eller ej.

Naturligtvis anser jag att det är min plikt att få mina barn, (obs! mina barn) att begripa vikten av att acceptera varandras olikheter om än inte alltid älska dessa.
Å andra sidan är det universiellt!
Att hysa acceptans för olikheter berikar!

Men bara för att man förstår varandras motiv betyder det inte per automatik att man behöver gilla det.

Egentligen är jag inget annat än en hycklare i sammanhanget!
Jag utger mig gärna för att vara vidsynt, när jag är fördomsfull.
Vill gärna uppfattas som en lagom politiskt korrekt person, när jag hyser brutalt avvikande uppfattning.

Min enda tröst är väl att alla andra är mycket värre!!!

(Soundtrack till detta inlägg: Lily Allen - Fuck You Very Much)