Det här med att flytta är ett kapitel för sig i vår familj.
Vi har någon form av sovjetisk femårsplan för hur länge vi bor på varje ställe.
Hittills har vi lyckats släpa runt barn, djur och en aldrig sinande ström av maskinpark på en resa genom landet som en gång i tiden började i Hufvudstaden!
Efter ett flertal flyttar där, blev första anhalten på vår odyssée ett litet brukssamhälle i Östergötland. Ljungsbro.
De flesta har ingen aning om var denna ort ligger men säger man lite förklarande att Cloetta har sitt säte där, brukar poletten trilla ner.
Nästa stopp blev en gård söder om Mjölby.
En sk knutpunkt för järnvägen, när det nu var en merit för en liten sömnig håla...
Mitt första minne av Mjölby måste ha varit den gången jag som barn åkte tåg en jul med mormor och morfar ner till landstället.
Jag minns stadshotellet och den upplysta granen utanför fönstret. Samt att vi fick vänta länge på perrongen av någon okänd anledning.
Där bodde vi inte. I Mjölby alltså. Däremot en dryg mil söderut i något som måste kvala in på listan för Sveriges-vackraste-platser.
Bördigt, kuperat, blandskog, små sjöar. Helt enkelt den bästa krocken mellan trist slätt och mörk skog.
Jag stortrivdes.
Jag lämnade en vän för livet, en sons grav och förhoppningsvis även ett avtryck hos de jag lärde känna där.
Numera bor vi i Smålands djupa skogar sen snart 4 år.
Eller djupa och djupa.
Visst, det finns skog men kanske ännu mer av brukad mark, vacker natur, sjöar och kanske främst ett eget släkte - smålänningar.
Skämtsamt brukar det heta att smålänningar är snåla!
Håller jag inte med om!
Dessutom får jag ha en massa åsikter om just nämnda släkte eftersom jag delvis är smålänning själv - min far var född och växte upp en 7 mil härifrån .
Om jag ska nedlåta mig till att vara raljerande och fördomsfull - vill jag påstå att smålänningar är starka i motgång, ödmjuka i framgång och har en fantastisk entreprenörsvilja.
Ett underbart segt släkte jag gärna vill tillhöra.
Ny flytt?
Ja kanske det. Snart har våra 5 år gått och vem vet - det finns alltid ett nytt samhälle att ta plats i, en ny ort att bekanta sig med, ett nytt hem att renovera och nya omgivningar att göra till sina.
En liten hake bara - snart är landet slut.
Om vi fortsätter flytta en 20 mil i stöten kommer vi snart hamna ute i Östersjön- eller på kontinenten.
Kanske dags att fräscha upp skoltyskan eller skolfranskan?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
aaahhhh, faan flytta åt andra HÅLLET !!!
Jag har faktiskt undrat om ni är på väg och i så fall vart.Alltid spännande.
Ooh, kan ni inte flytta till Köpendanmark? Vore perfa att komma och hälsa på där! Kristiania skulle passa er alldeles utmärkt tror jag ;)
Apropå Köpendanmark; har ni haft det bra?
Jaa, det var fint! Det kändes dock som att min ryggsäck höll på att gå sönder mot slutet pga alla tunga grejer... Men den klarade sig :P Jag har inte hunnit lägga in innehållet i mitt spritförråd än dock. Har ett gammalt skolskåp i källaren till mitt förfogande. (Jaa, det här är ännu en sak som jag inte skulle berätta för min egen mamma...) Fast det var faktiskt inte spriten som var bäst att få tag på, det var att få se Kristiania. Kändes verkligen som att man klev in i en annan värld där allting blomstrade och fåglar kvittrade och allt var jättefärglatt. Det kändes som jag gick på moln och jag tror faktiskt inte det beror på diverse udda rökbara saker som antagligen florerade på området...
Dotrami var oxå lyrisk över er tripp in i "hippie-världen".
Skicka en kommentar