Nu har jag nått stadiet; F E T.
Inte för att jag verkligen är fet, snarare så att jag nått stadiet där andra skulle vilja fråga och gratulera till graviditeten men inte riktigt vågar.
Tänk om jag bara gått upp i vikt, hur pinsamt skulle inte det vara för frågeställaren?
Tror vi alla känner igen det. Antingen har vi gjort bort oss på riktigt och grattat någon förvånad och sårad icke-blivande-mamma. Eller så har vi inte riktigt vågat, för tänk om ...
För övrigt har jag en bekännelse att komma med.
Jag har aldrig (obs aldrig!), ägt ett par mamma-byxor!
Trots x antal månader som gravid!
Egentligen handlar det inte om snålhet, snarare någon form av kräsenhet.
Många gånger har jag stönat högt, tagit plånboken i högsta hugg och gett mig iväg för att inhandla ett par gravidbyxor.
Vad händer?
I samtliga fall har jag visserligen öppnat plånboken, ibland på vid gavel, och anlänt till hemmet med något helt annat i påsarna.
Oftast något roligt plagg till ett av alla "behövande" barn!
Allra oftast en jacka eller en tröja.
Dvs så långt ifrån ett par byxor man kan komma.
Tror inte det blir ett par denna gång heller, kanske ett par tigths...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kommer ihåg vad du bar en sommar när du väntade R. Tror symaskinen hade fått jobba. Kommer du ihåg ärtpåsen?
Eftersom du din äckelpotta aldrig blir FET utan bara gravid...så räcker det säkert att knäppa upp en knapp eller två.
Ibland vet i faan om jag gillar dig alls...jag avis? VA??? ja kanske lite då...om man nu nödvändigtvis måste erkänna precis allt...
Jodå, mina "ärtpåsar" minns jag med värme. eller var det kanske sommaren som var olidligt varm...?
Huskatt: Du ska ju alltid underdriva!!!
Även solen har sina fläckar..
Skicka en kommentar