Vägen från ovillig till besatt..

Jag minns när vi blev med hus.
Första gången alltså.

Vi hade tagit vårt pick och pack, inklusive de då 2 barnen, och flyttade ca 23 mil "hemmifrån".
Jag, som var van vid att bo i hus, och maken , som aldrig bott i annat än lägenhet, tyckte vi bodde som i ett slott.
En 1,5 plans villa på 125 kvm + källare och en tomt stor som en åker. Eller nästan.. 1600 kvm kuperad tomt med tillhörande egen del av bäck i tomtgränsen.
Inga direkta grannar vars tomter gränsade mot vår tomt bara allmäning eller bilväg på alla fyra sidor.

Förutom att huset var alldeles lagom stort var det just det här med tomt och trädgård...
Min underbara svärmor, som alltid närt husdrömmar men inte haft tillfälle att förverkliga det- då, hade massor med åsikter om VAD jag kunde plantera, så och odla.
Då hade jag absolut ingen som helst förståelse för det.
Vaddå, så? Odla? Vem?

Fanns liksom inte med i min värld att det kunde vara kul eller tillfredställande att odla något själv. Då nä!
Att odla rosor eller sköta ett trädgårdsland var mer att betrakta som "grym-tant-varning" eller möjligtvis ett ont straff för någon oförätt man begått.
Noll intresse och direkt aversion mot att skita ner sig och få jord under naglarna var det som gällde.

Nu är det liksom lite annorlunda.

Det började redan efter ett par tre år.
Att ha lite blommor i krukor kanske inte kunde vara så farligt iallafall?
Balkongen inreddes!
Blev faktiskt riktigt trevligt.

Efter ytterligare några år var det dags igen för ny flytt en bit söderut.
Nu bestod den nya bostaden av 3 (!) hus, ladugård, vedbod och lite mark.
Om möjligt var den nya tomten än mer kuperad. Faktiskt inte mycket annat än just kuperad, en enda stor sluttning från huset och ner mot gårdsplanen.

Små öar av inhängnade rabatter fick bli den nya modellen, bland fruktträd, bärbuskar och gamla kulturväxter.
Det blev aldrig så välordnat som hos vännen vars största intresse verkade vara att ha ogräsfria rabatter men ändå charmigt.

Ny flytt, ny bostad, mera mark stod på tur efter ännu några år.

Nu har jag begåvats med ytterligare en statuspryl bland trädgårdsnördar: Eget växthus!
I mitt fall används detta växthus så gott som året om- men kanske mest som lusthus!

Visst, jag har också börjat odla, så och förkultivera frön ( hemska tanke- förkultivering ansåg jag en gång på tiden som värsta tänkbara straff) men mest har det blivit en reträttplats för charmiga och hopplösa "fynd" jag inte vill vara utan.

En underbar gammal barnvagn från 40-talet- (högst användbar till krukförvaring) en återvinnings-centrals-fyndad taklampa med 3 ljushållare- (funkar fin-fint utan elsladdar som ampel) korgar av alla modeller och storlekar, tomma fina konservburkar- (bra krukor) tomma glasflaskor av ovanlig och gammal sort, återvunna emaljkärl, kastruller, fruktkorgar från gamla
kylskåp, kakformar- (jättebra ljushållare) förutom alla de högst normala och vanligt förekommande sakerna som bör återfinnas i ett växthus.
Typ vattenkanna, hinkar, krukor, planteringsjord och inte att förglömma växter!

Ja, jag är kär i mitt växt/lusthus. Nu när våren äntligen kommit är det dessutom nytändning på kärleken.
Jag odlar, sätter frön, vattnar och tänder ljus om kvällarna för mina små svaga telningar och de svarar med att växa till tack för mina omsorger.

Bäst av allt- det är högst egoistiskt, själviskt och fantastiskt välbehövligt som "mammas oas" betraktat!