Vänner och cynism

Jag har en nära vän som är den mest underhållande och cyniska person jag vet.
Har alltid ansett att för att kunna vara riktigt cynisk måste man vara riktigt skärpt också.
(Elak likaså men det är en annan sak.)

Det handlar inte alls om att se världen i enbart kolsvart, däremot om att kunna dra slutsatser, antingen utifrån egen erfarenhet eller förväntat skeende, vilket inte alla har förmåga att göra.
Att det dessutom blir en mer underhållande historia av en återberättelse där "knorren" kryddas med cynism gör det inte sämre .
Å andra sidan hänger det nog ihop med sinnesstämningen-för-dagen också.
Är jag bara på rätt ilske-humör kan även jag häva ur mig en lagom blandning av spydiga, underhållande cyniska iaktagelser. Fråga min äldsta dotter...

För tillfället är jag inne i något som mest påminner om ljummen blåbärs-soppe-humör .
Lite mesigt, snällt och vänligt.
Antagligen ett utslag av gravidhormoner som spökar..