Att skriva om cancer och kommande död ena dagen, för att raskt beklaga sig över smygsjuka småttingar nästa dag - det känns inte helt ok.
Ändå är det synd om mina små.
Febern kommer och går hos Majblomman, hostan skräller vidare hos Pysselkungen.
Bara minstingen Stenkrossaren är relativt ok, en förskoledag igår men övertrött i morse så han får vara hemma idag och försöka pigga upp/underhålla/terrorisera sina storasyskon.
Synd bara att min optimistiska sida tittade fram i början av veckan och bokade in en efterlängtad kärringfrukost hos mig imorgon bitti - den har jag blivit tvungen att avboka.
Det här med att ha barnen hemma emellanåt när de inte är helt kuranta, det ger mig en liten hint om hur jag förhåller mig till aktiviteter.
Jag är en typisk urusel bilförare i det hänseendet.
Gasa - bromsatypen.
(Nej jag kör inte bil på det viset, jag försöker mig bara på en liknelse.)
När allt rullar på, barnen är friska, läxorna sköts enligt löpandebandprincipen - då har jag ett högt och accelererande tempo.
Fram till dess någon eller några blir sjuka.
Då avstannar det mesta.
Vi lurvar runt i pyjamas hela dagarna, hänger framför barnfilmer, slöläser böcker och får inte mycket mer än det allra nödvändigaste gjort.
Den allra största skillnaden är nog att min översociala tarm hamnar i väntläge.
Det är mysigt att umgås med barnen men avsaknaden av annan vuxenkontakt under några dagar, med undantag av kassörskorna på Ica, är rätt fördummande.
Jag känner själv att jag blir lite slö och mindre välformulerad när jag inte fått frottera mig med andra människor på några dagar.
Då är det ju en himla tur att de små-vilda-glada börjar pigga på sig så smått och att en ny vecka, frisk sådan, snart är inom räckhåll!
torsdag 31 januari 2013
onsdag 30 januari 2013
Ska vi prata om cancer
Cancer, en vidrig och eländig sjukdom.
En sjukdom som drabbar alla människor, om de inte hinner dö av andra anledningar dessförrinnan.
Vissa cancerformer tycks ha en viss ärftlig betingelse?
Andra får man jobba ihop till själv genom ihärdigt pressande på stranden eller aktivt asbestjonglerande på jobbet men de flesta sorterna dyker liksom bara upp som en ovälkommen, ickeinbjuden och omöjlig-att-vräka-gäst.
Kristian har jag skrivit om tidigare.
Hans tid rinner ut, fortare och fortare.
Min mammas prognos är inte bättre än Kristians, hon har bara inte hunnit lika långt in i sjukdomen än.
Imorgon reser hon en allra sista vända för att träffa sin tyska barnflicka, en idag 90-årig gammal dam som bor i södra Tyskland.
Har vi tur orkar hon och hennes kropp en sista påsk på landstället med barn och barnbarn omkring sig men utsikterna för att återfinna henne kring midsommarstången är små och att hon hinner uppleva ännu en jul till är obefintliga.
Det handlar om palliativ vård här med.
Vård i livets slutskede - så obarmhärtigt och obändigt slutgiltigt det låter!
Det orättvisa i Kristians fall är hans ungdom, barndrömmar och alla framtidsvisioner som inte kommer att inträffa.
I min mammas fall, att hennes nyss påbörjade pensionärsliv inte hinner bli så värst långt.
Att hon inte kommer att hinna!
Smaka på det ett tag, alla ni som stressar runt för att hinna-fixa-trixa-handla-hetsa-jaga.
Att inte hinna!
Det är tungt.
Tanken på att tiden verkligen, verkligen tar slut, den måste alla med en obotlig sjukdom lära sig att förhålla sig till.
Alla vi runtikring en dödligt sjuk människa, vi måste förhålla oss till vetskapen om att inte heller vi kommer hinna.
Hinna säga alla ord, inte göra alla saker tillsammans som vi tänkt att det skulle bli tid för - någon gång, sen, senare, lite längre fram.
Den möjligheten rycks bort.
Vi vet alla om att vi en gång ska dö men de flesta av oss kan leva lyckligt okunniga om hur begränsat med tid vi har kvar.
Det blir ett annat sätt att leva på när döden knackar på och slår sig ner i väntrummet, bläddrandes i en tummad tidning, bidande sin tid.
Lite som ett vakuum, en tillvaro i en bubbla, innesluten och distanserad från det vanliga livet.
Och han Döden, han är inget trevligt sällskap!
En sjukdom som drabbar alla människor, om de inte hinner dö av andra anledningar dessförrinnan.
Vissa cancerformer tycks ha en viss ärftlig betingelse?
Andra får man jobba ihop till själv genom ihärdigt pressande på stranden eller aktivt asbestjonglerande på jobbet men de flesta sorterna dyker liksom bara upp som en ovälkommen, ickeinbjuden och omöjlig-att-vräka-gäst.
Kristian har jag skrivit om tidigare.
Hans tid rinner ut, fortare och fortare.
Min mammas prognos är inte bättre än Kristians, hon har bara inte hunnit lika långt in i sjukdomen än.
Imorgon reser hon en allra sista vända för att träffa sin tyska barnflicka, en idag 90-årig gammal dam som bor i södra Tyskland.
Har vi tur orkar hon och hennes kropp en sista påsk på landstället med barn och barnbarn omkring sig men utsikterna för att återfinna henne kring midsommarstången är små och att hon hinner uppleva ännu en jul till är obefintliga.
Det handlar om palliativ vård här med.
Vård i livets slutskede - så obarmhärtigt och obändigt slutgiltigt det låter!
Det orättvisa i Kristians fall är hans ungdom, barndrömmar och alla framtidsvisioner som inte kommer att inträffa.
I min mammas fall, att hennes nyss påbörjade pensionärsliv inte hinner bli så värst långt.
Att hon inte kommer att hinna!
Smaka på det ett tag, alla ni som stressar runt för att hinna-fixa-trixa-handla-hetsa-jaga.
Att inte hinna!
Det är tungt.
Tanken på att tiden verkligen, verkligen tar slut, den måste alla med en obotlig sjukdom lära sig att förhålla sig till.
Alla vi runtikring en dödligt sjuk människa, vi måste förhålla oss till vetskapen om att inte heller vi kommer hinna.
Hinna säga alla ord, inte göra alla saker tillsammans som vi tänkt att det skulle bli tid för - någon gång, sen, senare, lite längre fram.
Den möjligheten rycks bort.
Vi vet alla om att vi en gång ska dö men de flesta av oss kan leva lyckligt okunniga om hur begränsat med tid vi har kvar.
Det blir ett annat sätt att leva på när döden knackar på och slår sig ner i väntrummet, bläddrandes i en tummad tidning, bidande sin tid.
Lite som ett vakuum, en tillvaro i en bubbla, innesluten och distanserad från det vanliga livet.
Och han Döden, han är inget trevligt sällskap!
Lady Rowena II
Det har varit lite tomt i huset de senaste åren.
När två stora barn flyttar ut och inga nya små fylls på underifrån, blir det gärna lite som om familjen haltar något.
Tur att vi såg till att skaffa en manlig stand-in för storsonen då, i form av Ivanhoe.
Idag kom den kvinnliga varianten, hon som jag lite nedsättande anklagade för att vara mesig och glosögd i filmen.
I vår tappning är hon klart coolare.
Låt mig presentera Lady Rowena II:
Bäst av allt, det är inte någon anorektiskt trådsmal skyltdocka utan en som faktiskt kan låna mina kläder!
När två stora barn flyttar ut och inga nya små fylls på underifrån, blir det gärna lite som om familjen haltar något.
Tur att vi såg till att skaffa en manlig stand-in för storsonen då, i form av Ivanhoe.
Idag kom den kvinnliga varianten, hon som jag lite nedsättande anklagade för att vara mesig och glosögd i filmen.
I vår tappning är hon klart coolare.
Låt mig presentera Lady Rowena II:
tisdag 29 januari 2013
Yes - at long last!
Trots försök till uppfostran av senaste familjemedlemmen, har Ivanhoe visat sig vara oduglig till barnpassande.
Däremot är Sheriffen en klippa när det gäller att spontannatta sina småsyskon på eget bevåg.
Ikväll läste han för Stenkrossaren, stoppade ner en febrig Majblomma i min säng och klappade snällt och mentalt på Pysselkungen - helt utan någon som helst inblandning eller uppmaning från min sida.
Tur att vi uppenbarligen lyckats i vårt uppsåt med att bygga relationer mellan syskonen - även om vi inte alltid varit världsbäst på att vara i nuet, jag och far-är-rar!
Ja, jag är ohemult stolt över mina galenpannor till huliganbarn!
Och Ivanhoe - det är den här killen:
Och ja, han är faktiskt skyldig till att min storadotter heter som hon gör - och då tänker jag inte på den glosögda och mesiga Lady Rowena!
Däremot är Sheriffen en klippa när det gäller att spontannatta sina småsyskon på eget bevåg.
Ikväll läste han för Stenkrossaren, stoppade ner en febrig Majblomma i min säng och klappade snällt och mentalt på Pysselkungen - helt utan någon som helst inblandning eller uppmaning från min sida.
Tur att vi uppenbarligen lyckats i vårt uppsåt med att bygga relationer mellan syskonen - även om vi inte alltid varit världsbäst på att vara i nuet, jag och far-är-rar!
Ja, jag är ohemult stolt över mina galenpannor till huliganbarn!
Och Ivanhoe - det är den här killen:
Rapport från sjukstugan
Stenkrossaren är lite ettrigare och piggelinare än vanligt men så har han varit dagislös sen i fredags.
Imorgon är det han som får åka och leka av sig ett tag.
De andra däremot - det finns risk för att samtliga storasyskon blir hemma i varierande stadier av förkylningstillstånd och feber.
Till och med Sheriffen ser lite moloken och hängig ut.
Själv är jag inte helt nöjd med temperaturen ute, precis kring nollan med råfuktig kyla som får mina luftrör att desperat famla efter astmainhalatorn.
Då är det betydligt bättre med 4-5 grader kallt.
Eller ännu hellre väldigt många fler plusgrader än så.
Nu ska vi återgå till att snora ikapp och trycka i oss febernedsättande vid behov.
I alla fall ska jag trycka i barnen tabletter och ner dem i sina sängar.
Och givetvis missar jag kvällens begivenhet på byn - Alphakväll med mina allra bästa skrattgråterskor.
Imorgon är det han som får åka och leka av sig ett tag.
De andra däremot - det finns risk för att samtliga storasyskon blir hemma i varierande stadier av förkylningstillstånd och feber.
Till och med Sheriffen ser lite moloken och hängig ut.
Själv är jag inte helt nöjd med temperaturen ute, precis kring nollan med råfuktig kyla som får mina luftrör att desperat famla efter astmainhalatorn.
Då är det betydligt bättre med 4-5 grader kallt.
Eller ännu hellre väldigt många fler plusgrader än så.
Nu ska vi återgå till att snora ikapp och trycka i oss febernedsättande vid behov.
I alla fall ska jag trycka i barnen tabletter och ner dem i sina sängar.
Och givetvis missar jag kvällens begivenhet på byn - Alphakväll med mina allra bästa skrattgråterskor.
Sjukstuga
Majblomman vacklade upp i morse, bara för att blixtsnabbt bli körd i säng igen.
Nu har hon ärvt sin lillebrors feber, med besked.
Pysselkungen är också hemma från skolan idag med en otäck skrällig hosta och dundersvullna halsmandlar.
Minstingen har jag inte sett till än men en feberfri dag behöver han innan han får återgå till förskolan.
Bara Sheriffen står på benen och är iväg på rätt plats.
Känns som om det här kan bli en lång vecka!
Nu har hon ärvt sin lillebrors feber, med besked.
Pysselkungen är också hemma från skolan idag med en otäck skrällig hosta och dundersvullna halsmandlar.
Minstingen har jag inte sett till än men en feberfri dag behöver han innan han får återgå till förskolan.
Bara Sheriffen står på benen och är iväg på rätt plats.
Känns som om det här kan bli en lång vecka!
söndag 27 januari 2013
Varning på stan', del två!
Fredagens krogrunda med far-är-rar som sällskap gav definitivt mersmak.
Jag kan väldigt lätt se mig i rollen som pumpstrippande asfaltsblomma, ihärdigt barhoppandes och garanterat barnlös.
I alla fall lite då och då.
Storsonen fraktade hem sina småsyskon till sig, jag och far-är-rar begav oss mot stan där hotellrummet intogs och kvällens krogrunda kunde ta sin början.
Jajemän, ska det vara ska det vara - alltså bokat hotellrum i stan!
Vi gick ut starkt med förrätten på Gräddhyllan, ett supercharmigt och retroinrett litet krypin.
Dessutom hade den dreadsprydde servitören den goda smaken att även låta mig få provsmaka vinet!
Helt rätt tänkt!
Överlag var det här kvällens bästa service fanns - och mysigaste miljön.
Nästa anhalt blev PM och vänner där det var trångt och högljutt en löningsfredag i januari.
Varmrätt och bubbel!
Grymt gott bubbel.
Väldigt grymt gott och äkta bubbel.
Fast här hölls det på de traditionella könsrollerna minsann, inget provsmakande för min del.
Å andra sidan var maten superb.
Så ut i kylan och snedda tillbaka till Gräddhyllans granne, De Luxe.
De krogarna hör egentligen ihop, fast det är lite mer restaurangbetonat inne på GH och betydligt mer drag inne på DL.
Här hängde vi runt en stund innan vi traskade/trippade mot hotellet och körde lite barhäng på Lagerlunden.
Slutligen intog vi rummet, frossade i frukt och choklad, sprätte runt lite mera bubbel och sov som grisar.
Tyvärr visade sig Stenkrossaren inte må så superbra som vi önskat så det blev en relativt snabb utcheckning och hemhämtning av barnen.
Trodde vi ja!
När vi väl kom hem till storsonen, satt samtliga småttingar och var hur nöjda som helst och vi fick åka hem utan huliganbarn i bilen - de anlände med hemkörning några timmar senare.
Väl hemma möttes vi av 12 grader varmt i matrummet, glada hästar och ett stort behov av vedsläpande.
Och idag har jag haft ännu en eftermiddag på stan, denna gång i sällskap av stora dottern.
Fika på Askelyckan, lite planlöst runttravande i affärer och några galna reafynd (oerhört praktiska sådana för en mångmamma på landet med stadsambitioner), självklart ett par skyhöga guldpumps och ett par lika ankelknäckande höga svarta stövletter!
Vad annars?
Jag kan väldigt lätt se mig i rollen som pumpstrippande asfaltsblomma, ihärdigt barhoppandes och garanterat barnlös.
I alla fall lite då och då.
Storsonen fraktade hem sina småsyskon till sig, jag och far-är-rar begav oss mot stan där hotellrummet intogs och kvällens krogrunda kunde ta sin början.
Jajemän, ska det vara ska det vara - alltså bokat hotellrum i stan!
Vi gick ut starkt med förrätten på Gräddhyllan, ett supercharmigt och retroinrett litet krypin.
Dessutom hade den dreadsprydde servitören den goda smaken att även låta mig få provsmaka vinet!
Helt rätt tänkt!
Överlag var det här kvällens bästa service fanns - och mysigaste miljön.
Nästa anhalt blev PM och vänner där det var trångt och högljutt en löningsfredag i januari.
Varmrätt och bubbel!
Grymt gott bubbel.
Väldigt grymt gott och äkta bubbel.
Fast här hölls det på de traditionella könsrollerna minsann, inget provsmakande för min del.
Å andra sidan var maten superb.
Så ut i kylan och snedda tillbaka till Gräddhyllans granne, De Luxe.
De krogarna hör egentligen ihop, fast det är lite mer restaurangbetonat inne på GH och betydligt mer drag inne på DL.
Här hängde vi runt en stund innan vi traskade/trippade mot hotellet och körde lite barhäng på Lagerlunden.
Slutligen intog vi rummet, frossade i frukt och choklad, sprätte runt lite mera bubbel och sov som grisar.
Tyvärr visade sig Stenkrossaren inte må så superbra som vi önskat så det blev en relativt snabb utcheckning och hemhämtning av barnen.
Trodde vi ja!
När vi väl kom hem till storsonen, satt samtliga småttingar och var hur nöjda som helst och vi fick åka hem utan huliganbarn i bilen - de anlände med hemkörning några timmar senare.
Väl hemma möttes vi av 12 grader varmt i matrummet, glada hästar och ett stort behov av vedsläpande.
Och idag har jag haft ännu en eftermiddag på stan, denna gång i sällskap av stora dottern.
Fika på Askelyckan, lite planlöst runttravande i affärer och några galna reafynd (oerhört praktiska sådana för en mångmamma på landet med stadsambitioner), självklart ett par skyhöga guldpumps och ett par lika ankelknäckande höga svarta stövletter!
Vad annars?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
