Social stiltje

Att skriva om cancer och kommande död ena dagen, för att raskt beklaga sig över smygsjuka småttingar nästa dag - det känns inte helt ok.
Ändå är det synd om mina små.
Febern kommer och går hos Majblomman, hostan skräller vidare hos Pysselkungen.
Bara minstingen Stenkrossaren är relativt ok, en förskoledag igår men övertrött i morse så han får vara hemma idag och försöka pigga upp/underhålla/terrorisera sina storasyskon.

Synd bara att min optimistiska sida tittade fram i början av veckan och bokade in en efterlängtad kärringfrukost hos mig imorgon bitti - den har jag blivit tvungen att avboka.

Det här med att ha barnen hemma emellanåt när de inte är helt kuranta, det ger mig en liten hint om hur jag förhåller mig till aktiviteter.
Jag är en typisk urusel bilförare i det hänseendet.
Gasa - bromsatypen.
(Nej jag kör inte bil på det viset, jag försöker mig bara på en liknelse.)

När allt rullar på, barnen är friska, läxorna sköts enligt löpandebandprincipen - då har jag ett högt och accelererande tempo.
Fram till dess någon eller några blir sjuka.
Då avstannar det mesta.
Vi lurvar runt i pyjamas hela dagarna, hänger framför barnfilmer, slöläser böcker och får inte mycket mer än det allra nödvändigaste gjort.
Den allra största skillnaden är nog att min översociala tarm hamnar i väntläge.
Det är mysigt att umgås med barnen men avsaknaden av annan vuxenkontakt under några dagar, med undantag av kassörskorna på Ica, är rätt fördummande.

Jag känner själv att jag blir lite slö och mindre välformulerad när jag inte fått frottera mig med andra människor på några dagar.
Då är det ju en himla tur att de små-vilda-glada börjar pigga på sig så smått och att en ny vecka, frisk sådan, snart är inom räckhåll!