Sprickfärdig av stolthet!

Ibland glömmer jag bort att jag är en så kallat "skrivande person".
En sådan som inte mår fullständigt komplett bra om jag inte får knattra på tangenter, spreta ner spridda anteckningar, lämna drivor av lappar om besynnerliga tankar, åsikter eller fixa idéer runtomkring mig.

Tur att jag blir påmind om det lite då och då.

I lördags ringde storadottern mig och svarade bara kryptiskt att: "jag ska bli utgiven".
Givetvis var jag full av frågor, illtjut och gratulationer - på en och samma gång.
Idag är det offentliggjort från förlagets sida.
Dotterns debutroman - är inte bara solklar vinnare i deras tävling - utan även tänkt att bli tryckt och utgiven vad det lider.

Jisses så ohemult roligt, stolthetsframkallande och galet det-händer-inte-på-första-försöket-artat det är!

Som tur är, fick denna vinst mig att komma ihåg min blogg som numera för en tynande tillvaro.
Visserligen lämnar jag fortfarande drivor med lappar, anteckningar, planeringar, sammanställningar och utvärderingar efter mig men kanske snarare av arbetsrelaterad karaktär än lustfylld blogg/krönike/skönlitterär dito.

Å andra sidan klagar jag verkligen inte.
Att ranta runt i skolkorridorer dagarna i ända, slåss med bångstyriga tonåringar, utbyta erfarenheter med kollegor och ha åsikter om pedagogik stup i kvarten är vansinnigt underhållande det med.

Annars hade jag nog inte börjat planera för en fortsatt karriär inom skolans värld efter kommande sommarlov.
För det har jag.
Planer alltså.
Karriär är nog att ta i lite men elevhänget gillar jag.
Skarpt. 

Ännu-allra-mest-lattjo är ändå att dottern vann!