Hörrni mina vänner - det här barkar fullständigt åt skogen nu!
Den där Mångmammemamman, hon med obotliga små och stora ettriga tumörer ni vet!?
Hon har inte så värst många timmar kvar enligt de vitklädda änglarna som svärmar runt hennes säng numera.
Själv sitter jag på behörigt avstånd och får fortlöpande rapporter via örat om hur rödingfiléer har halstrats, remmare letats upp och tårtor hamnat på bordet under pågående släktsammankomst.
Och vet ni vad som är absolut värst av allt?
Jag tror jag tänker fortsätta att hålla mig på behörigt avstånd.
Det där med att klappa handen och badda pannan vid dödsbädden - det gör man ju bara med någon man verkligen gillar, eller hur?
Och just det gör man inte. Gillar alltså.
Varken från ena eller andra hållet.
Så ge mig ett enda vettigt skäl till varför jag inte ska utmana konventionen?
De som säger, hävdar, påstår, skam- och skuldbelägger någon som vägrar rätta in sig bland blod-är-tjockare-än-vatten-traditionerna - ni har galet fel!
Tragiskt, kanske ni tycker.
Förvånande?
Tabubelagt och förödande förkastligt?
Tja, någon vacker - eller mindre vacker - dag, kommer jag nog låta ridån falla.
Oavsett om det är kutym eller inte, kommer jag högst troligt låta "tala illa om de döda".
Eller åtminstone berätta min sanning!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar