För att vara någon som alltid hävdat att jag trivs bäst med sena vanor, är jag förhållandevis tillfreds med att kliva upp och vackla ut med kissnödig valp i arla morgonväckt numera.
Dessutom har vi avancerat från mattes sovande på köksgolvet med handgnagande bebis bredvid, till att Gunnar sover i korg i köket och jag i min egen säng på övervåningen inatt.
Synd bara att hundbebisar och människovalpar inte har kompatibla sovvanor - nu när vovven tar sig en förmiddagslur är det dags att jaga upp de små-vilda-glada.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Livet på en pinne ;)
Mhm, och vi har en tonårsson som i stort sett avslutar varje mening med att vi behöver en hund... Vi får väl se hur det blir :-)
Det kommer bara att bli bättre och bättre. Vänta du bara till Gunnar hjälper till med att bära ved och andra hemsysslor.
Skicka en kommentar