Samarbete över gränserna

Det här med att samverka och arbeta för gemensamma mål över gränserna är ju något som anses vara bra.
Så tycker även jag.
Då är det ju egentligen ganska märkligt att det ska vara ett sådant löjligt motstånd innan saker och ting verkligen faller på rätt plats.

För att ge en snabb bakgrund:
Svenska Kyrkan lider av sviktande underlag för att kunna upprätthålla en barnkör i vår by.
(2 av 3 barn i kören är mina.)
Samtidigt finns det önskemål från den lokala Missionskyrkan, numer kallad Equmeniakyrkan sedan samgåendet med Metodisterna och Baptisterna, att dra igång en barnkör.
Där finns det dessutom en skara barn som skulle vilja sjunga men som körövningstiderna inte passat för tidigare.
Vi är flera som tidigare, i olika konstellationer, föreslagit ett tätare samarbete men ingen har varit i närheten av att verkligen få ett faktiskt resultat till stånd.
Nu har fantastiska Stella i närbelägen by lyckats övertyga Kyrkoherden om förträffligheten i att låta den delvis "arbetslösa" kantorn, som hittills jobbat i motvind för att hålla ihop en liten kör, istället få ta och förlägga sin körverksamhet till Equmeniakyrkan - där det finns hugade barn.

 Med en annan dag för körövningar och på en annan plats kommer vi  kunna få ihop en enda gemensam kör som åtar sig att sjunga vid gudstjänster inom båda samfunden. 

Så var vad problemet?
Troligtvis gamla traditioner och en rädsla för att inte göra-som-vi-alltid-gjort?
Fel förslag från fel person vid fel tillfälle, kanske?
Fånigt - om ni frågar en överlöpare som mig med ett engagemang inom de båda kristna rörelserna.
Är det inte huvudsaken att vägen till  målet blir bra?