torsdag 22 mars 2012

Ida - född 21 april 1887

Hur gammal är den äldsta släkting du har minnen ifrån?
När var den personen född, vars berättelser från sin barndom eller uppväxt, du fortfarande kan minnas och återberätta?

Dessa tankar slog mig när jag var på vippen att släcka ner och gå och lägga mig.
Nästa tanke som slog mig var, att om jag fortfarande lever och har den mentala hälsan i behåll om en 40 år in i framtiden, kommer jag att kunna förmedla historier jag hörde av min farfars syster som var född i slutet av 1800-talet.

Svindlande tanke.
En persons uppväxt under 1900-talet som kanske kommer att kunna landa hos en människa som kanske kommer att födas i mitten av detta århundrade.
Ännu mer svindlande.

En helt annan människa - och faktiskt den äldsta och tidigast(!) födda person jag mött - hennes historia om sin uppväxt på ett stort gods i Sörmland, vore värd att nedteckna.
Ida, född som äldsta dotter i en godsherres hem i utkanten av Nyköping 1887, lärde jag känna under hennes sista år i livet.
En svag och bräcklig kvinna på dryga 100 år med en osviklig skärpa i minnets vindlingar.
Det kroppen inte ville längre, förbannade hon med svavelosande eder - men in i sitt minne kunde hon fortfarande springa med fladdrande flätor, knäppkängor och styvstärkta underkjolar över godsets ägor, ivrigt jagandes en fjäril, det bästa smultronstället eller sin osnutna lillebror.

Hon kunde fortfarande levandegöra känslan av skuld och skam när hon stod inför sin fars stränga blick för att få en reprimand för att de franska glosorna inte satt klockrent.
Eller hur bister hennes guvernant kunde bli när broderiet inte var slätt och fint.
Köksans vänlighet, stalledrängarnas snusande i smyg eller den bleksiktiga och sjukligt klena moderns vaga omsorger var annat hon ville prata om, under långa tysta nätter.

Jag var en liten snärta på några och 20 som hade förmånen att få koka hennes morgongröt (och bli uppläxad för att ha haft i för lite salt vid tillredningen), bädda hennes säng, byta hennes nattlinne och hjälpa henne med morgontoaletten, som mestadels bestod i att torka av hennes fågelliknande lilla tunna kropp med en hårt urvriden varm tvättsvamp.

Bara tre dagar före sin 103-årsdag somnade hon in, stilla och tyst.
Snart har det gått 22 år sedan dess och hennes historier och de fragmentariska bitarna av hennes berättelser jag ännu minns, lever kvar.
Hos mig!

8 kommentarer:

Joanna Björkqvist sa...

Wow! Vilken kvinna! Underbart att bära så mycket historia!

Kram!

Issa sa...

vet du vad. Kan inte du komma till mig och berätta. Jag har alltid drömt om någons som kan berätta historier för mig. jag är övertygad om att du skulle vara fantastisk.

Cicki sa...

Jag har också sådana minnen. Nu gav du mig en idé till ett inlägg. Tack!

Esbe sa...

Fantastiskt att få minnas sånt!

LillaTuss sa...

Utan den äldre generationen är det fattigt. Jag har alltid lyckats adoptera nån gammal tant där jag bott för att få min dos.

LLLe sa...

En fin epok-epistel..103 år å klar..att svära över fanskapets begränsning!Mer,tack!

Milla sa...

Historier värda att sätta på print för kommande generationsskiftningar i familjen?
Önskar dig en underbar fredag. kram

LyckligaPraliner sa...

Tack för underbar läsning! Ja, de gamla har mycket att berätta. Tänk att få skriva ner och bevara det. En skatt skulle det bli. Finns flera böcker att köpa där man skriver ner viktiga saker. Det är frågor i böckerna. De är tänkta till användas som minne, att skriva ner hur föräldrarna träffades, musik, särskilda tillfällen, sånt som de tyckte om att göra osv. Där jag jobbar får vi en livsberättelse av de anhöriga. En del skriver faktiskt även om deras mamma eller pappa vill ha mjölk i kaffet eller nåt pålägg de inte alls gillar. Toppenbra säger vi. För små saker har stor betydelse.

Kram, hoppas du får en fin fredagkväll!

Ann-Louise