tisdag 3 maj 2011

Veckans Kvinnliga Blogg och premiär för gästbloggning

Inte nog med att denna kvinna är värd en plats som veckans kvinnliga blogg - hon är allra först ut med att få gästblogga här.

Jag valde ämnet, Maria skrev;

Hur tar man sig som kvinna plats i sitt skrivande?

Jag skrev rubriken med tyngdpunkten på orden ”tar sig plats”. Plats är inget man ber snällt om och bör vara tacksam över att man får. Risken är nämligen stor att den där efterlängtade ”platsen” aldrig ges. Men är det skillnad på att vara man och kvinna i ett förhållande där den ena skriver? Utan att ha vetenskapliga belägg för detta vill jag påstå att det är det. Det grundar jag på egna erfarenheter och de otaliga kvinnor jag pratat med.

Att författa ses nämligen inte som ett riktigt arbete av många, såvida man inte gett ut ett antal kritikerrosade böcker och/eller kan försörja sig på sin bokförsäljning. Annars är det ju bara en hobby, men även en hobby kan ses med oblida ögon, åtminstone om den går ut över hem och barn.

I mitt fall har barnet flugit ur boet. Min man jobbar heltid utanför hemmet medan jag sitter hemma och skriver. Gissa vem som bör sköta markservicen då? Att jag fått en roman publicerad, skriver på en ny och är mitt uppe i en bloggturné imponerar föga. Just nu svämmar disken över på diskbänken, det behöver städas och plockas undan. Och här sitter jag och ”leker” framför datorn. Det finns personer i min omgivning som tycker att det är förfärligt att jag som bara går hemma hela dagarna inte håller hemmet rent. Inte ska väl min man behöva fylla diskmaskinen när han kommer hem efter en hård arbetsdag eller torka av borden och vika ihop mjölkkartongerna?

Det är inte det lättaste att stå emot dessa förväntningar. Jag stålsätter mig mot kritiken och intalar mig att det jag gör är precis lika viktigt. Förståeligt nog lyckas det inte alltid och jag blir lika irriterad varje gång jag faller till föga. Om inte ens jag anser mitt arbete vara lika viktigt som min makes – hur ska jag då kunna förvänta mig att andra gör det?

Jo, jag vet, det finns män och kvinnor som inte alls känner igen det här. Men det finns desto fler som vet precis vad jag talar om.

Har inte män samma problem då? Det är möjligt, men jag hör dem sällan säga sig vara frustrerade över att de dessutom måste sköta hem (med städning, disk, tvättning, strykning, matlagning) och barn (med vab, inskolningar, arrangerande av födelsedagskalas, föräldramöten, packning av ryggsäckar) samtidigt som de försöker skriva romaner.

Så hur tar man plats? Det är inte lätt men det går. Jag har inga universalråd att ge, men så här gör jag:

Jag låter hemmet förfalla. Så länge inte arbetsfördelningen av hushållssysslorna är 50/50 och sker efter min och makens arbetstid får hemmet se ut som det gör tills någon av oss tar tag i det.

Jag utesluter folk ur mitt liv som står för den gamla förlegade kvinnosynen att kvinnan ska bre sin mans smörgåsar till jobbet, se till att han kommer hem till ett dukat bord och passa upp på honom medan han vilar sig i soffan efter en hård arbetsdag.

Jag kräver att få ta av mina pengar (lite knivigt eftersom vi har gemensam ekonomi) till lektörsläsningar och andra utgifter som har med mitt bokskrivande/försäljande att göra.

Nej, det är inte lätt och ännu svårare blir det om man har barn. Jag tänker dock på när jag var ensamstående mamma i 13 år och fick göra allt själv. Jag arbetade heltid som lärare och hade ingen bil. När jag kom hem från mitt betalda jobb började mitt obetalda jobb. Cykla och storhandla. Laga mat. Tvätta och sortera densamma. Städa. Hjälpa till med läxor. Hålla reda på dotterns friluftsdagar och fixa matsäckar. Uppfostra, älska, reda ut konflikter. Diska. Plocka undan och torka av. Infinna mig på diverse möten på dagis/skolan. Och dessutom inte glömma bort mig själv.

I det perspektivet har jag svårt att se det som ett problem att min man kanske får ta mer ansvar för hushållsarbetet än jag i perioder.

Romanen jag skriver just nu handlar om just den ojämlika situation kvinnor ofta, tyvärr, upptäcker befinna sig i i ett förhållande. Jag kanske bör tillägga att jag inte på något sätt är en rabiat manshatare. Däremot tycker jag att det

är viktigt att beskriva verkligheten som den ser ut för många och jag är rätt övertygad om att det kommer att finnas stor igenkänning.

Vill du beställa romanen jag är aktuell med just nu, En SHOT till tack, kan du göra det genom mig och få en signering och några personliga ord från författaren. Mejla mig på skogsnuvan@yahoo.se

Jag tar samma pris som Adlibris 170 kronor inklusive frakt.

Den går också att beställa från Adlibris http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197895342

Eller Bokus, CDON och Ginza.

Maria Engelwinge

8 kommentarer:

Desirée sa...

Som vanligt ett väldigt bra inlägg av Maria.

Och tack :) Mångmamman för din röst!

Hanna sa...

Jag blir också upprörd över det här med att behöva ta sig plats. Vilken man behöver någonsin yttra de orden? "Jag måste själv ta mig plats" Hahaha, nej, de orden klingar falskt om man lägger dem i mansmun. För den platsen har de sedan födseln.

Vår dator och kontorsbord står i den gamla serveringsgången mellan vardagsrum och kök. Här har mången irriterad scen utspelat sig när jag har försökt fakturera samtidigt som jag packar in, samtidigt som barn, sambo och hundar står runtom och försöker fråga mig olika saker. "Jag jobbar, låt mig vara ifred!" har jag rutit och fått oförstående blickar tillbaka.

Snart ska kontoret på vinden vara gångbart igen. Tills dess hyr jag ett utanför hemmet, det är stört omöjligt att få arbetsro hemma som författare. Man sitter ju bara och skriiiiver, det kan man väl avbryta hur lätt som helst?

Maria E. sa...

Tack Dessan!

Jo, Hanna, det där känner jag väl igen mig i... Faktiskt ganska hemskt att man ens pratar om att få ta sig tid och plats. Har inte reflekterat över det förut att vi kvinnor känner oss tvungna att uttrycka oss så.

Gunilla sa...

Det är bara att titta på hur det ser ut i en familj med barn, och pappan åker bort en långhelg med kompisar och fiskar, typ. Det fortgår i hemmet som vanligt.

Tvärtom, kvinnan åker iväg med vänninorna en långhelg, mor, svärmor dyker upp med färdiglagade middagar och tycker pappa är sååå duktig som tar hand om familjen ...

Maria E. sa...

Och har ni tänkt på hur ensamstående pappor hyllas? Inte gör det något om barnen har smutsiga kläder eller om gympakläderna/matsäcken/läxorna glöms. Det är ju så fantastiskt att papporna lyckas jobba heltid och ta hand om hem och barn alldeles själva

Väldigt sällan hör jag detsamma om ensamstående mammor. Då är det bara självklart att hon ska fixa allt och Gud nåde henne om hon inte gör det...

Cicki sa...

Här är det en till som känner igen det. En period hade jag kontoret hemma. Då var jag stenhård att mellan kl 8 och 16 var jag på jobbet. Jag var tvungen att vara sträng annars hade jag drabbats av samma sak. Jag satt ju bara och skrev, eller ringde runt till kunder, eller förberedde kurser eller fakturerade. Då kan man väl köra igång tvättmaskinen eller diskmaskinen ändå. Men icke sa Nicke.

Tyvärr verkar det som det är mest kvinnor som kritiserar andra kvinnor som vågar ta plats och som hyllar männen som "hjälper" till med handling och sina egna barn.

Jag lämnade min man och mina barn och flyttade till en annan stad. Det får man inte göra om man är kvinna. Då har man svikit både man och barn. Att barnen var mer eller mindre vuxna räknades inte in. Dessutom såg ju min man bra ut och tvättade fönstren i garaget. Hur kan man lämna en sådan man?

Det är sant, så sa mina grannfruar. Idag kan jag bara skratta åt eländet men då gjorde det ont när man sa att jag svek mina barn. Grejen var att varken min fd man eller mina barn tyckte att jag svek. Vi var rörande överens om det detta var det bästa beslutet.

Ang pengarna, har du inte bildat ett eget företag för ditt skrivande? Om inte så rekommenderar jag dig att göra det. Då är det enkelt att skilja på vad som bokskrivandet får kosta och vad som är dina privata pengar.

Maria E. sa...

Din historia är tyvärr inte unik, Cicki. Jag hör det här alltför ofta. Och det brukar sluta med att kvinnan ruttnar på situationen och lämnar. Oförstående omgivning skakar på huvudet.
Jag är utgiven av ett förlag så det är de som står för fiolerna, men vissa utgifter, som lektörsläsningarna jag jag betalade för innan jag skickade boken till förlaget, blir ändå i förväg eftersom jag inte får betalt i förskott. Ingen större grej, men gav ändå upphov till konflikter här hemma.

Anonym sa...

vad jag letade efter, tack