- Jag beklagar!

Det fick jag höra av en kollega förra veckan, med anledning av att jag nyligen lagt ännu ett år bakom mig.

Jag reagerade spontant och protesterade.

Sa att jag såg det som en ynnest att få hänga kvar ännu ett tag.

Sen blev jag upprörd och ledsen. För avsändarens skull.

Hen lider uppenbarligen av vår nutida media/reklam/livsstilshets om att: UNGT är bra. Fint-Åtråvärt-Allena-rådande.

?

Sorry, jag kommer aldrig köpa det.

JAG är JAG - oavsett år i passet.

Så länge jag lever.

Varför skulle jag skämmas/begråta min ålder/sluta fira min födelsedag - för att jag blir ännu ett år närmre min (och vår allas) oundvikliga dödsdag.

Vilken ohemul ynnesten det är att få ha varit en del av vår nutid.

Att få ha sett, upplevt och varit med om vår nutids brytpunkt mellan ’gammalt och nytt’! Och allt däremellan!

Att leva är stort.

Punkt.

Gunnarhunden

Jag har sorg!

Grym, obeveklig, ohemul, förfärlig!
Sorg!

Finaste-i-världen-Gunnarhund, har fått rasa vidare på de gröna ängarna dit jag inte når.
Du fattas mig!

Jag kommer aldrig få möta en själ som din - det är min förlust.

Jag kommer aldrig mer få mötas av ditt svansdunkande, trappknarrande, salamitiggande, nyfikenhets-nosande, kärleksfulla du - när jag kommer hem.

Du blev nästan sex år gammal.
Sex hundår gånger sju dito människoår är samma sak som 42!

42?

42 som i ’meningen med livet’, enligt Douglas Adams.

Alltså = Du blev 42. Du var meningen med livet!?

Älskade Gunnarhund. Du var. Fanns. Gjorde skillnad.

Saknaden är grym! 💔

100 år senare...

Nja, kanske inte riktigt ett sekel senare - men det känns nästan så.
Jag är numera en av de ’äldsta lärarna’ ( såväl anställda i år räknat som till ålder) på min favoritarbetsplats ’ever’.
Vi är fortfarande en stor familj.
Till och med barnbarns-begåvad numera.

Storadottern, hon som bloggade, skrev böcker, pluggade på annan ort, härjade runt som om tiden-aldrig-tog-slut’, fann även hon  HAN!
Nu har de tvillingbebisar och jag blev uråldrig.

Mormor!
Herregud?!

Storsonen har hälsan.
Lever samboliv på västkusten och pluggar vidare på ’masterutbildningen’..
De yngre förmågorna är mest galna!
På riktigt - G.A.L.N.A.

Minstingen är numera en fullfjädrad huligan!
Yngsta dottern en tonnis!
Destruktor-sonen/ aka Pysselkungen, är en ligist!
Sheriffen - en bilmeckardräng.

Själv är jag en luttrad språklärare på 80% - sägs det..?!
Eller kanske en alldeles vanlig tant som på riktigt älskar sitt liv?

Puss från en mångmamma som aldrig ger upp! ❤️

Känner mig som en novis när det gäller bloggande!
Har inte varit här inne och lekt med ord, formuleringar eller åsiktsvädring sen 'mor-fick-Nils', aka, dinosaurierna kravlade ner i dyn och blev råolja...

Mitt liv som skoltant är krävande.
Minst sagt!

Jag älskar mina elever.
Det är fantastiskt att få vara mentor/klassföreståndare för en hoper hormonstinna 14-åringar.
Det är galet roligt att få tillfälle att specialundervisa i mattåkemi-biologi-historia-svenska-allt-annat-ni-kan-tänka-er!!!

'Prepperi, preppera'!

Det där med att lämna boktips kom visst av sig helt.
Nästan 1,5 år har passerat sen jag gjorde ett nerslag i bloggvärlden och det kanske inte är så konstigt; att ägna dagarna åt att prata, berätta, planera, undervisa och hänga med skolelever tar faktiskt bort orken och lusten till att häva ur mig en massa ord på nätet om kvällarna.

Den däringa boken jag tänkte tipsa om har hunnit växa till en avslutad trilogi, påverkat mitt surfande och bidragit till delvis ökade kostnader - men även större trygghet - förhoppningsvis?!

Nu är jag inte särskilt rädd av mig.
Typ inte ett dyft, mer än för ormar och kanske lite för att mina barn ska bli alldeles för tilltufsade av sin omgivning?

Boken då?
Andra delen i trilogin i serien 'Stjärnklart' av Lars Wilderäng - Stjärnfall!
(Sista delen heter för övrigt Stjärndamm).

Som med de flesta serier, filmer, återupprepade favoriter osv är första delen bäst.
Å andra sidan knyter Lars ihop sin story.
Behållning av att ha läst serien är dock för min del att jag avsatt en ohemult massa timmar till att fundera över vad-som-verkligen-behövs.
I händelse av Total Kollaps!
Samt nästan lika många timmar surfandes på mer eller mindre obskyra sajter, bloggar och forum.

Att vi bott på landet under många år, med tillhörande strömavbrott, insnöningar, långt-till-affären-avstånd och många barn/djur som behöver mat/vatten/värme är ingen nyhet.
Inte att jag gillar viss framförhållning kring mat i frysen, ved i boden och foder till djuren på hemmaplan heller.
Att just den inställningen till framförhållning kallas för 'prepping' i vissa kretsar är nytt däremot.
För mig.

Förra sommarens (2015) investering i bergvärme, frigjorde en yta, perfekt för förvaring av allt det-där-som-är-bra-att-ha-hemma.
Ja, i händelse av extralånga strömavbrott.
Eller zombieapokalypser...

Visserligen har jag aldrig varit någon fan av zombieserier men inom prepperkretsar är just zombies en  vanlig metafor för att vara förberedd för allt!
Verkligen Allt!
Ungefär som att bo på landet med hemmet och gården nedlusad av små och stora två- och fyrbeningar då.

I det där utrymmet hamnade diverse hyllor som sakta men säkert fylls på med bra-att-saker.
(Nu kommer min familj protestera å det gruvligaste, hela vårt hem är fyllt med bra-att-ha-saker. Eller rent skräp, om ni frågar dem)!
Vattendunkar, inlagda grönsaker, sommarens sista skörd av äpplen, fodermorötter till djuren, extra toapapper och kaffe.
Just kaffe är bistert att vara utan...

Dessutom är det rätt lattjo att kunna 'shoppa' på hemmaplan, när barnen efterfrågar juice eller baconost på tub.
Eller ketchup.
Eller ha ett ställe där det faktiskt får plats, är lämpligt och idealiskt att förvara större mängder lök på.

Jag är långt ifrån någon domedagsprofet, survivalist eller vapenfanatiker med tändstål, överlevnadskniv och en egen praktisk MacGyver nerstoppade i benfickorna och med paracordarmbandet runt handleden men att det finns fler som gillar vettig framförhållning och inser vikten av att kunna 'reda sig själva' under en tid är både uppmuntrande och viktigt.
Oavsett hur man vill definiera sig själv.

Prepper eller bara sunt-förnuftig.

Där jag växte upp, var det stor skillnad mellan fin-, och mindre finkultur.
Modest uttryckt.

Finkultur var sådant som; balett, klassisk musik, folksagor, tunga litterära giganter såsom Hemingway, Strindberg, Dostojevskij, Hugo, Shakespeare och Boye.
Mozart, Bach och Chopin var mycket bättre, finare och mer än ABBA, Procol Harem och Wreesvijk.

Allt som andades 'folkligt, mainstreem (innan ordet implementerats i svenska språket), eller lättsamt', var slätstruket, plebejiskt och av allt att döma även av ondo.

Inte konstigt att jag växte upp till att bli en snobb under de förutsättningarna.
Visserligen en förklädd snobb, en rebellisk sådan, en 'jaghatardansbandfördetärenkeltsnobb' - om ni missförstår mig rätt.

Jag utlovade ju boktips sist och det ska ni få!

I våras snubblade jag in på vårt lilla bibliotek och snavade över Lars Wilderängs, Stjärnklart, vilket visade sig vara en mycket suggestiv och gripande historia, där jag reagerade med förvåning över att fortfarande befinna mig i en tillvaro med elektricitet, internetuppkoppling och andra moderna bekvämligheter när jag slog igen sista sidan.
Jag var verkligen beredd att börja spänta tändved, elda i vedspisen, koka tvätten i stora bykkar och gå ut och flå en kanin för att få mat på bordet.

Jag läste nästintill forcerat för att få reda på hur de olika karaktärerna skulle klara av sin nya tillvaro, där ingenting längre var som vi är vana vid.
Helt plötsligt framstod sk "preppers" inte som fullständiga vettvillingar utan som sunda och sansade människor, redo för alla tänkbara hot mot vår civilisation.
Cliffhangern i sista kapitlet fick mig att vilja läsa mer.

I förra veckan kom uppföljaren, Stjärnfall i brevlådan.

Jag blev blixtsnabbt inslängd i handlingen igen bland mina gamla vänner Filip, Lena, Anna och de andra.
Korta återblickar blandat med bokens nutid fick mig fast.
Så plötsligt, runt sidan 75, tappade jag lite av den första överväldigande fascinationen.
Här dyker ett kapitel upp, där de första spåren lämnas för att vi läsare ska få vetskap om vad det egentligen var som hände när hela jordens alla moderniteter försvann genom ett märkligt "virusangrepp" i första boken.
Utan att säga för mycket, vacklade jag lite här i min läslust.

Så fort handlingen återgick till det något mer jordnära, var jag fast igen.
Märkligt kan tyckas, att jag som älskar sagor, tidsresor, historiska berättelser och magi, inte riktigt kan gå igång på de senaste årens zombieapokalyps* som tagit över efter den dessförinnan så uttjatade  vampyrtrenden?

Ändå är det här en läsvärd serie, där vi får vänta på del tre.
Återigen avslutas sista kapitlet med en början för en av mina favoritkaraktärer.
Trots 



*Egentligen är ordet apokalyps felöversatt, ursprungligen betyder det "uppenbarelse". Ordet kommer av det grekiska apokalypsis som kan översättas med "uppenbarelse", "klarläggande", "framställning" eller "avslöjande".

Ordet har alltså ingenting alls med jordens undergång att göra. Att det med tiden har kopplats samman med (och till och med förväxlats med) katastrofer och jordens undergång torde bero på att den uppenbarelse, den apokalyps, som aposteln Johannes fick när han satt landsförvisad på ön Patmos - och som kom att ge namn åt den bibliska skrift där han berättar om den, "Johannesapokalypsen" eller "Uppenbarelseboken" - handlar just om den yttersta tiden och de dramatiska händelser som ska utspelas omedelbart före Messias ankomst.
Thor-Leif Strindberg
 

Sommarstiltje = tokös?

Om nu någon hade missat det, är det akut semesterläge här.
Det innebär: noll intresse för bloggandet, hysteriskt mycket läsande (återkommer med boktips), full snurr på annexets rotation av gäster, ohemult många ungar - både av två-, som av fyrbent karaktär.

Vi har det riktigt bra, trots frånvaron av stekande sommarhetta och eonlånga badsejourer!

Kära läsare, följare, löshästar och andra insnubblare; Jag mår strålande bra!
Efter snart 3/4-dels läsår på närmsta skola, är jag mest av allt grinig på mig själv för att jag aldrig fullföljde mina lärarutbildningsplaner.
 Samtidigt är jag ohemult glad för att jag besitter kompetenser, kunskaper, problemlösningar och sociala förmågor som gör att jag simmar runt som fisken i vattnet på nyss nämnda skola.

Med risk för att stöta mig med den där allestädes Jante, är jag tillfreds med mina medmänniskors bemötande, deras uppskattning och förtroenden jag fått ta del av den

För många år sedan hade jag en odräglig vän!
En sådan som alltid tryckte på frätt

Ibland önskar jag att mig tillbaka till ett mindre engagerat tillstånd.
Ändå vet jag inte riktigt var jag ska kunna placera denna utopiska period, rent historiskt sett?
Jag kan med ansträngning återkalla ett vist mått av naivitet, barnslig oskuldsfullhet och tilltro till vuxenvärlden - men att sätta in mig själv i det sammanhanget är komplicerat!

Bland ekvationer, kalkyler och offerter

Vissa dagar skramlar det bara till.
Inte enbart för att det faktiskt är normaltillståndet i mitt liv - utan för att vissa polletter dimper ner på rätt ställe.
Idag insåg jag till exempel att jag är en betydligt mycket bättre person på att förklara märkliga problemlösningstal i matematik, än vad jag någonsin vågat drömma om.

Alltså - vi ska inte glömma bort att jag valde Humanistisk linje på gymnasiet en gång i tiden, inte för att jag var så ohemult intresserad av att tillägna mig kunskaper i främmande språk - som för att undgå fler mattelektioner!
Ändå verkar det som om mitt relativa ointresse/kunskapsnivå/matematiska tänkande är en ångström (!) bättre än vad jag vanligtvis försöker göra gällande!?

Jag har nästan tillbringat all min vakna tid, både på jobbet och hemma, med att räkna, förklara, peppa och klura på just mattetal idag.
Nu är det verkligen inga kärnfysik-rymdforsknings-rädda-världen-uträkningar vi pratar om men utifrån min horisont är det anmärkningsvärt många timmar som ägnats åt ämnet.

Först lekte vi matteprov på morgonen, sen praktisk tillämpning av tidigare matematiskt framställda ritningar- skalenligt -därefter mer problemlösning, följt av 2av4 egna barns matteläxor som innehöll en del bråk, x/y-faktorer och busenkla ekvationer.

Och däremellan har jag roat mig med att göra överslag av störst ekonomiska besparing, kontra insats, kontra offertkalkylsjämförelser av jord-, vs bergvärme för vår gårds räkning.

Någon som har åsikter om bäst eller sämst här, räck upp en hand, tack!

Till sist ska ni även få ett klockrent boktips för matteovilliga barn; Sifferdjävulen!
Någonstans i mina gömmor finns den, redo att letas fram och läsas högt för nästa kull barn i det Mångmammska hemmet.

(Men hörrni, har ni några som helst åsikter om det här med berg/jordvärme - hojta till är ni snälla)!

Sheriffen har gått och blivit en fjortis!
Visserligen dröjer det ännu ett år innan sonen får lagligt framföra en moped på allmän väg men eftersom vi bor på gård med relativt stora egna ytor, så vi var inte dummare än att vi insåg att en egen  moppe skulle smälla högt.

Gossen har inte gjort annat än stimmat om körkortsfrågor, trimsatser (mor morrar då), skickat kopiösa mängder med länkar till mig med intressanta annonser osv i all oändlighet de senaste 18 månaderna!

Igår skickade han ännu en länk - som gjorde att far-är-rar och jag hittade något ännu bättre!
Ett snabbt ivägskickat mejl, ett positivt svar och dagens planering fick göras om!
Lillasyster fixade frukost på sängen åt födelsedagsbarnet (bacon och äggröra), far och son stuvade in sig i bilen, hyrde släp och kom hem med en toppenfin tvåtaktare.

Jag har nog aldrig sett en tonnis så lycklig!
Eller då många spår i gräsmattan...

Vi andra fick försöka roa oss bäst vi kunde medan vnsinnesaffärer pågick 15 mil från hemmet så Cirkus Bambino fick ännu ett besök av väl valda delar av Mångmammeklanen!
Den tyska familjen Weissheit, i år förstärkt med en höknäst tonsurprydd äldre man och hans andra hälft - en hennahårfärgad och hårdspacklad kvinna iförd stringdräkt jonglerade med bollar och cylindrar.
Sönerna i cirkusfamiljen har växt till sig och blivit säkrare artister, döttrarna såg något mindre roade ut.

Sprickfärdig av stolthet!

Ibland glömmer jag bort att jag är en så kallat "skrivande person".
En sådan som inte mår fullständigt komplett bra om jag inte får knattra på tangenter, spreta ner spridda anteckningar, lämna drivor av lappar om besynnerliga tankar, åsikter eller fixa idéer runtomkring mig.

Tur att jag blir påmind om det lite då och då.

I lördags ringde storadottern mig och svarade bara kryptiskt att: "jag ska bli utgiven".
Givetvis var jag full av frågor, illtjut och gratulationer - på en och samma gång.
Idag är det offentliggjort från förlagets sida.
Dotterns debutroman - är inte bara solklar vinnare i deras tävling - utan även tänkt att bli tryckt och utgiven vad det lider.

Jisses så ohemult roligt, stolthetsframkallande och galet det-händer-inte-på-första-försöket-artat det är!

Som tur är, fick denna vinst mig att komma ihåg min blogg som numera för en tynande tillvaro.
Visserligen lämnar jag fortfarande drivor med lappar, anteckningar, planeringar, sammanställningar och utvärderingar efter mig men kanske snarare av arbetsrelaterad karaktär än lustfylld blogg/krönike/skönlitterär dito.

Å andra sidan klagar jag verkligen inte.
Att ranta runt i skolkorridorer dagarna i ända, slåss med bångstyriga tonåringar, utbyta erfarenheter med kollegor och ha åsikter om pedagogik stup i kvarten är vansinnigt underhållande det med.

Annars hade jag nog inte börjat planera för en fortsatt karriär inom skolans värld efter kommande sommarlov.
För det har jag.
Planer alltså.
Karriär är nog att ta i lite men elevhänget gillar jag.
Skarpt. 

Ännu-allra-mest-lattjo är ändå att dottern vann!

Ingen som känner mig skulle komma på tanken att anklaga mig för att vara främlingsfientlig.
Inte heller de vänner jag håller mig med.
Tvärtom.

Däremot anser jag mig ha rätt att hysa åsikter om hur en statlig myndighet - i det här fallet Migrationsverket, med lagen i ryggen - och en privat vinstsugen aktör, inte ens lokalförankrad utan med sitt säte 25 mil härifrån orten - agerar, utan att behöva lyssna till vad bybor, samhälleliga föreningar eller ens kommunala politiker har att säga om saken.

Vi bor i ett litet småländskt samhälle, utslängt några mil norr om residensstaden Växjö.
Vi har sedan Balkankrisen i 90-talets början, varit erkänt duktiga på att ta hand om våra flyktingar och invandrare.
Föreningar, organisationer, kyrkor, skola, bibliotek och företagare - alla försöker med sina tillgängliga medel kratta manegen för en så god integration/inkludering som möjligt 
Redan idag har Migrationsverket ett 20-tal lägenheter till sitt förfogande för asylsökande människor, de allra flesta på flykt undan fasor vi bara kan drömma horribla mardrömmar om.

Nu vill privata intressen, placerade i Malmö, kamma hem ett fett kontrakt med Migrationsverket och placera en flyktingförläggning ännu längre ut i spenaten.
En ännu mindre byhåla, belägen ca 7-8 km utanför själva samhället, utan affär, med tre bussturer per dag - två mot samhället, en hem till byn igen - absolut ingenting alls i närheten mer än mer eller mindre välmående villor och medelklassfamiljer.
Inga naturliga mötesplatser, mer än möjligtvis vid busshållplatsen-  och knappt det.

Om avståndet mellan by och samhälle är en försvårande aspekt, är det som följer därpå än värre!

Föreställ er följande scenario;

Barn i flyktingfamiljer har rätt till adekvat undervisning/deltagande i pedagogisk omsorg!
Självklart ska det vara så.
Men...skolan hyser redan idag en femtedel elever med annat modersmål än svenska.
Alla dessa (runt 100 elever) har laglig rätt att få hjälp med sin utbildning, sin språkundervisning och möjlighet att delta fullt ut i sitt, förhoppningsvis, nya samhälle.
Vi har en (1) sva-lärare* på hela skolan.
En!

Givetvis en omöjlig ekvation.
Varje dag bryter vi i som arbetar i skolan mot skollagen.
De kompetenser som efterfrågas existerar inte.
Hur mycket vi än trollar med knäna, går det bara inte ihop.
Och tro mig - vi trollar oavbrutet!

I första hand är det inte de ekonomiska resurserna som saknas.

Det är däremot de kompetenser vi behöver som saknas.
Det finns helt enkelt inte tillräckligt många lärare, special-, eller sva-dito att uppbringa.
Ändå ska ännu fler barn knycklas in och skramlas runt i den svenska skolformen.
En hel del av dessa barn har inte ens sett en stol, ett bord eller en klocka innan de ramlade ner i vårt land, långt mindre stiftat bekantskap med skriftspråk.

Kan någon vänlig själ förklara vad vi gör emot dessa våra allra minsta?

I senaste riksdagsvalet la 17% av de som röstade sin röst på Sd.
Just i detta lilla Småländska samhälle jag råkar ha slagit ner bopålarna i!?
En skrämmande men tyvärr alldeles för historiskt igenkännbar företeelse för att kunna ignorera.

Av skolans ca 520 elever är runt 100 stycken i behov av en sva-lärare (svenska som andra språk).
"Mitt" klassrum ligger vägg-i-vägg med Internationella Klassens rum och det går inte en dag utan att en eller flera av dess elever är inne hos mig och pratar, skrattar och kramas.

Jag älskar det!

Dessa ungar/elever/barn är inte det minsta annorlunda än alla andra av jordens små människor!
Allt det vi önskar för våra egna "blonda och blåögda" ättelägg, önskar även dessa barns föräldrar för sina telningar.

Men - när jag stöter på dessa barn/elever/små människor utslängda i sina åldersrelaterade årskurser, kan jag inte underlåta att bli beklämd.
De har en viss begränsad tid på sig att tillägna sig de mest basala kunskaperna innan de ska ut och frottera sig med jämnåriga.
Lärarna som ansvara för deras grundläggande utbildning i svenskt samhällsskick, återfinns i min vänskapslista.
De är makalöst tålmodiga, pedagogiska och uthålliga. 
Ändå...

Inkludering är bra
Inkludering ger tillhörighet i det nya samhället.
Inkludering är nyckeln till ökad språklig medvetenhet.
Inkludering är - roten till en del av problemen!

Det.
Finns.
Inte.
Tid.
Eller.
Kompetent personal.
Nog!

Vi/mina kollegor sliter som djur för att hitta individanpassade läromedel, adekvat undervisning på individnivå, tid och utrymme för att verkligen möta eleverna på deras plattform.
Det räcker inte!

Jag sitter inte på några ultimata patentlösningar, inga universella botemedel mot krig, svält, befolkningstillväxt, umbäranden, skattetryck, geografiska flyktingplaceringar eller vatten- och födotillgång.
Jag ser bara vårt lilla hörn av världen som faktiskt kämpar med näbbar och klor över vattenytan för att göra det så bra som  möjligt - och ändå nästan drunknar av yttre omständigheters krav, önskemål, problemlösningar och ekonomiska intressen.

Är det rätt?

Borde vi inte alla ta ett solidariskt och universellt gemensamt beslut om att försöka rädda liv?
Kan vi inte enas om att min fiktiva favoritkaraktär; "Tokige-Frans-i-Svängen" borde få kunna ha en given plats i vårt samhälle?
Alla kan inte vara akademiker, alla kan inte kunna allt, Ingen Kan Allt!
Alla Behövs!

Men inte på samma plats...

Just saying....

Jag skulle kunna säga ungefär hur mycket som helst om vad jag tycker om "skolan, prov, föräldraansvar, respekt, värderingar och integration".

Det tänker jag inte göra!
I alla fall inte här och nu.

Däremot får ni gärna ta del av att mina tankar kring mina forna paradidrottsgrenar för en sisådär 35 år sen som var; höjdhopp, orientering samt spurtande på 100 meter.
Intressant hur kroppen kan förfallä
Höjdskuttande överlåter jag med varm hand åt familjens fyrbeningar!
Spurtandet är numera mina ätteläggs (d.y.) domäner.
Orientering är en historia för sig!

Jag har relativt god lokalkännedom.
Hyggligt god förmåga att hitta i min egen väska/byxficka/närmiljö har alltid varit något jag trott mug om att kunna hantera.
Tills ikväll då...

Bland gympadojor och vätskebälten

Utöver mitt dagliga flängande i skolans korridorer, som är en nygammal last, har jag skaffat mig en ny.

Det här med långa kvällspromenader med Gunnarhunden kopplad, gör ju att det blir lite av en sport att ha koll på hur många steg jag tar per dag?
Hur långt jag egentligen går och hur stor del av dygnet jag befinner mig i promenerande rörelse?

Hittills har jag kunnat konstatera några - för mig - nya saker!
1) jag kliver runt en sisådär 13 000 - 15 000 steg per dag!
2) jag går vanligtvis en dryg mil om dagen, om inte mer.
3) jag är fysiskt (promenadig) effektivt aktiv ca en åttondel av dygnet!

Kontentan av detta är att jag börjat porrsurfa på träningskläder, midjebälten att fästa kopplet i,  fiffiga stegräknarappar, vandringskängor och har så smått snuddat vid tanken att kanske, kanske revidera min tidigare tanke om löpning?!
Än så länge har inte mindre än två (2) skoleveranser anlänt från (håll i er nu) Sportamore, ?!?


Kan någon ringa männen med vita kramtröjor - å det snaraste  - tack!

Jag är rätt van vid att leda möten.
Har ofta suttit vid ordförandeposten i diverse styrelser, författat kopiösa mängder trista protokoll och sammanställt dagordningar.
Alltid varit löjligt aktiv i tänkbara och otänkbar ideella sammanhang.
Ikväll höll jag i mitt livs andra föräldramöte tillsammans med min två rektorer.

Lektioner

Ja jisses!
Här ägnar jag dagarna åt att banka in "pluttifikationstabellen-engelska verb-algebra-historiska händelser-kolväten-optik-osv- osv".
Gissa vad?
När jag väl kommer hem - Så fortsätter jag i samma glada tempo!
Gånger fyra!
Med mina egna telningar.

Hittills har vi mosat igenom;
Läsläxa med motsatsord.
Textanalys.
Algebra (!).
Sant-eller-falskt-påståenden i meningar, kopplad till en bild.
Klockan.

För övrigt är klockan i verkliga livet drygt åtta på kvällen, vilket innebär att det gått ganska exakt 12 timmar sen jag stuvade in barn i bilen för färd mot...Skolan!

Nu får det faktiskt räcka med lektioner för idag.
Något skoj ska vi väl ändå spara till imorgon!

Still alive!

Hej alla bloggläsare, vänner, obekantingar och annat löst folk.
Jag har varit generalusel på att vårda mitt 'varumärke', min blogg och mitt skrivande.

Livet är gott!
Fullt av barn, större som mindre, läroplanen, litteratur, läromedel, läxläsning och fina föräldrakontakter, givande möten, långa hundpromenader och dagar/veckor/månader som går i normalt mångmammatempo.

Pysselkungen har hunnit bli 11 och bloggen 6 år gamla.
Våren knackar på dörren, hästarna ser tufsiga ut i pälsen i den annalkande vårfällningen och jag har bättre ekonomi än tid - något som är stick i stäv med tidigare livserfarenhet.

Hoppas ni alla har det minst lika bra som jag!