Leo´s Lekland

Jag tror att jag redan nämnt att jag är allergisk mot konstruerade turist- och barnfamiljsfällor.
Typ Skara sommarland, alla former av tivolin, allehanda marknadsjippon och liknande stohej.
Även en übersocial varelse som jag kan få knottror och utslag av slikt.
Eftersom det vanligtvis även brukar kosta ohemult med pengar för en större samling barn att kliva iväg på liknande evenemang, slår jag oftast till bromsen i förväg.

Döm om min förvåning när jag hör mig själv berätta för de små-vilda-glada att vi ska åka till Leo´s lekland idag?
Jubel och klang från fyra huliganer och nytt snabbhetsrekord i påklädning sattes!
Tror faktiskt att det tog mindre än sju minuter för samtliga barn att svida om, hoppa i skor och jackor innan de rusade ut till bilen!

Sen vidtog fyra timmars galenpannelekande, hysteriskt åkande i rutschkanor, hoppande i bollhav, klängande, klättrande och stojande, bara avbrutet av en och annan blessyr som måste få akut mammahandpåläggning, lite matpaus, några toalettbesök - som syskonen hjälpte varandra med - samt ett par tre tillfällen då jag ryckte in som polis och hutade åt andra vildbasare som for fram en smula omilt.
Och då inte ens med mina egna barn utan med andras småttingar!

Det var en stukad och svettig skara till huliganskock jag stoppade in i bilen för hemtransport.

Tyvärr fick jag återigen bekräftat att Sheriffen inte är riktigt lika tålig som andra barn.
Dagens totalt utmattande expedition gav honom präktig huvudvärk och givetvis kom kräkningarna som ett brev på posten efteråt.
Jag börjar misstänka att han kanske lider av barnmigrän?
Det är inte första gången som adrenalinpåslag eller stark sinnesrörelse ger honom huvudvärk!?

Om de övriga däckar imorgon, ska jag ta det som en vanlig magsjuka men jag tvivlar starkt på det scenariot, tyvärr.
Resten av huliganerna har varit osedvanligt spaka under seneftermiddagen/kvällen, bortsett från några små skärmytslingar vid sagoläsningen - som idag bestod av en faktabok om hästar och släktingar till hästen!
Det var inte jag som valde bok, det tänker jag hålla Stenkrossaren, aka Kvicksilvret skyldig till!

Vi kör väl med ett par dagars höstlov till då!?
Fast utan vilda lekplatslekar och lite mer av hemma-i-skogen-pul!

Höstrusk

Höstlovets första dag och som sig bör klev delar av barnaskocken runt i pyjamas halva dagen!
Ett extrabarn hämtades, fann sig väl tillrätta tillsammans med Majblomman och utfodrades samtidigt med de övriga.

Ilskna och kalla vindar viner runt huset och det känns lagom att vara inne och uggla resten av dagen!
Kanske dags för lite kaffe?

Kyrkohopp, svampsnubbling och tvättrace

Klockan 11.00 bestod den lokala Missionskyrkans församling av 42 själar.
11.15 var vi 46 stycken.
Jäpp, jag har gladeligen klivit in under PastaMias vingar tillsammans med ytterligare tre vänner.
Jag har ännu inte övergivit svenska Kyrkan men under något år framöver kommer jag att halta lite fram och tillbaka.

Familjesöndagen i Missionskyrkan började egentligen redan igår, då jag ställde mig att laga mat till ett halvt kompani.
Vi var flera som roade oss på det viset igår.
Maten räckte, kan jag lugnt påstå.

Innan vi åt, hade vi bland annat pratat om kvinnor som satt avtryck i Bibeln och jag fick söndagsskolebarnen att rita finfina teckningar om hur Rut följer med Noomi hem till Israel igen.
Utan mamma Sofis hjälp och Ullas hjältinneinsats, hade jag antagligen gått i spinn mer än en gång med tanke på hur Stenkrossaren uppför sig nuförtiden.
Det lilla gossebarnet kommer härmed att, förhoppningsvis temporärt, få byta namn till Kvicksilvret.

Ärligt talat är jag snart beredd att testa Plegsil, ett lugnande medel för hästar och nötkreatur, på honom.
Sitta still, stanna på sin plats, göra som de andra i grupp när mamma är ledare - knappast slår man bucklor på fönsterrutor!
Lyssna, ta tillrättavisningar eller överhuvudtaget ta reson är inte gossens starkaste sidor!
Å andra sidan håller han mig i form, så länge han far runt som en stolle kommer jag inte behöva bekymra mig för varken vikten eller konditionen!

Fint väder har det varit också.
Krispigt klart höstväder, som gjort för en skogstur över stock och sten, där jag hade turen att snubbla över årets sista (?)  sommarkantareller.
Däremot har jag inte sett minsta skymt av någon trattis i år?
Ser troligtvis för illa?

Avslutningsvis på denna fantastiska dag har jag ilat till en väns hjälp vars tvättmaskin uppför sig lite som den vill - och oftast inte alls...
Med fyra barn i hemmet, otaliga träningspass som kräver kläder och heltidsarbete är det svårt även vanligtvis att komma till botten i tvätthögarna.
Med en trilskande maskin omöjligt!
Nu kör vi ett race, jag och några andra vänner.
Precis som en annan vän, Freundin, ryckte in för mig när min maskin la av i vintras.

Freundin ja, nu har hon flyttat.
Det hanns inte med fler avskedskramar men jag ser fram emot att hon, hennes son, nya sambo och alla de barn som redan bor hos sambon, kommer "hem" för att fira jul igen.

Hörru Freundin - ta med en ny julklapp till mig - mitt Kreutersalz är nästan slut!

Bortom stjärnorna väntar gryningen, Alice livsresa

Jag fick ju en driva böcker att recensera för en tid sedan.
Äntligen har jag tagit mig tid till att läsa ut de flesta men har hittills inte hunnit skriva något.

Bland annat fick jag "Bortom stjärnorna väntar gryningen" av Viia Delvéus, utgiven på Vulkan.

En mycket ambitiös bok som bygger på författarens mammas dagboksanteckningar från förkrigstidens Estland och en bit in i det fasansfulla andra världskriget, som fick den unga Alice att fly huvudstupa i båt över Östersjön för att söka skapa sig en framtid i det neutrala Sverige.

Kanske snudd på överambitiös?
Rent läsarvänligt hade boken inte förlorat något på en hårdare redigering, med lite mer sållning i textmassan men som ett släktdokument med hänvisningar och fotnoter till skeenden runtom i norra Europa har den mycket att berätta oss.

Just andravärlsdkrigslitteratur finns det gott om men just baltstaternas öde har varit en relativt väl förborgad hemlighet för mig.
Ändå har jag haft en ingift faster som flydde från Lettland i roddbåt över till Sverige.
Det här är inte en klassisk krigsskildring på något sätt.
Den tar snarare upp en ung kvinnas funderingar och tankar på sin framtid, sina nöjen och framför allt hennes känsloliv.

Första pojkvännen både dras hon till och försöker slita sig ifrån.
Hon flirtar och dansar med andra men återvänder alltid till sin Aadi.
Tragiskt nog dör han till följd av sin tuberkulos och Alice är förtvivlad.
Så småningom hittar hon en ny man att dela sitt liv med, de får en dotter och stöveltrampet kommer allt närmre vilket leder till den lilla familjens flykt.

Utöver det fascinerande med en röst ur det förgångna, vilket jag alltid gillat, fanns det en intressant passage i författarens avslutande del.
Den om Baltutlämningen!
Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur många de egentligen var, eller vilka, som Sverige skeppade hem igen!?
Av de nära 30 000 balter som kommit som flyktingar, skickades lite drygt 140 unga män ut ur landet.
Sju var av estnisk härkomst.
Ett politiskt spel givetvis.

Sammantaget är det ett stycke nutidshistoria, skildrat genom en ung estnisk kvinnas ögon, där mycket litet fokus läggs på omgivningen men desto mer på hennes inre själsliga resa, en resa som inte är odelat positiv.
En dagboksroman, helt enkelt.


 

Det blir inte roligare än så här ikväll...

Som om det inte var nog med att behöva säga hejdå till de emigrerande, har det snöat så marken är vit och årets huvudvärk har intagit den plats där kloka och tramsiga tankar brukar finnas.

Jag ger upp för idag - och hoppas på mindre vinter och en piggare skalle imorgon!

Flyttlass

Idag blev det stort kramkalas när jag hämtade Stenkrossaren och hans kompis T på dagis.
Faktiskt mest jag som kramade lille J.
Han, som blivit ett av mina extrabarn och hans mamma, min bästa Freundin, kommer inte bara resa bort, utan till och med flytta hem.
I detta fall är hem samma sak som Tyskland.

Inte direkt nästgårds.
Visserligen kommer de tillbaka på besök men det är ändå en stor förändring.

Hittills har det alltid varit jag som flyttat ifrån vänner men för första gången är det jag som blir kvar.
En ny och lite märklig känsla.
Säkert nyttigt för mig - och med största sannolikhet ett äventyr för de emigrerande!

Informationssamhällets avigsida

Läser nyheterna och konstaterar krasst att det fortsätter med fläskiga rubriker.
Svärmorschock! Iskyla! Slavlöner! Dödshot! Känslokrav!

Jag blir alldeles matt och vill helst krypa upp i sängen med ett täcke virat runt kroppen.

Tror att jag drabbats av 'Nyhetsflödeschocken'!