Jag är en rätt poppis mamma/matte idag.
Barnen fick busmiddag med köttbullar-potatismos-morotsstavar-dipp och dessutom hastade jag ut till den förfärligt illaljudande blåa frysbilen och köpte efterrättsglass.
Gunnarhunden har fått en nysydd dyna till sin köksmangelkorg som han brukar kura ihop sig i och hans allra bästa hundvän Drilla ska få bo hos oss i helgen medan hussen och matten är på utflykt.
Ha en fifnfin fredag, själv ska jag gå och trilla piller och fundera på hur många jag kan ignorera idag!
fredag 25 oktober 2013
tisdag 22 oktober 2013
Rapport från en axelläkning
Det går framåt!
Sakta men säkert, envist och ihärdigt, börjar jag återta mitt normala tillstånd.
Eller - sakta - men dock!
Förra veckan var det fortfarande goda vänner som förgyllde min tillvaro genom att komma med frukost, sällskap, drösvis med extrabarn, middag i medhavd gryta, hembakt bröd och en trevlig fikastund hos en grannfru här i byn på lagom promenadavstånd.
22 klamrar plockades ur ärret, som inte är vackert men ändock läker både snabbt och bra, läkaren verkade mest förundrad över hur pass rörlig jag hunnit bli på knappa två veckor efter hans jonglerande med skalpellen?
Envis, ni vet!
I fredags ansåg jag mig tillräckligt rörlig för att våga mig på en tur i bil.
Tur att jag har en automatväxlad historia med tändningsnyckeln på rattstången, annars hade jag aldrig nått fram för att starta bilen ens.
Styrkt av min lilla delseger gav jag mig iväg till stan igår för proviantera hundmat och hela byxor till Stenkrossaren.
Det var kanske lite dumt ändå.
Komplett slut när jag kom hem och som vanligt befinner jag mig numera parkerad i sängen strax efter barnens tandborstning, som inte kan ske fort nog om kvällarna.
Idag blev det ett kärt återseende med mina dramabarn i kyrkan, även om de två timmarna kostade massor av energi jag egentligen inte har.
Märkligt att några värktabletter ska påverka så mycket?
Jag som aldrig äter mer än två Alvedon om året, vare sig jag behöver eller ej, är uppe i den facila summan av 17-20 stycken relativt starka doningar om dygnet numera.
Tja, vad har hänt mer?
En jobbtext skriven och publicerad, ett förslag från en 'kollega' om ett eventuellt samarbete kring en bok, några kalasinbjudningar, lite allmänt gruff bland barnen, diverse utvecklingssamtalstider är bokade och snart dimper allra käraste syster med döttrar ner för att ta annexet i besittning under stundande höstlov - det som här i huset kallas för hästlov.
Och ni då, vad pysslar ni med i denna kolsvarta oktobermånad?
Sakta men säkert, envist och ihärdigt, börjar jag återta mitt normala tillstånd.
Eller - sakta - men dock!
Förra veckan var det fortfarande goda vänner som förgyllde min tillvaro genom att komma med frukost, sällskap, drösvis med extrabarn, middag i medhavd gryta, hembakt bröd och en trevlig fikastund hos en grannfru här i byn på lagom promenadavstånd.
22 klamrar plockades ur ärret, som inte är vackert men ändock läker både snabbt och bra, läkaren verkade mest förundrad över hur pass rörlig jag hunnit bli på knappa två veckor efter hans jonglerande med skalpellen?
Envis, ni vet!
I fredags ansåg jag mig tillräckligt rörlig för att våga mig på en tur i bil.
Tur att jag har en automatväxlad historia med tändningsnyckeln på rattstången, annars hade jag aldrig nått fram för att starta bilen ens.
Styrkt av min lilla delseger gav jag mig iväg till stan igår för proviantera hundmat och hela byxor till Stenkrossaren.
Det var kanske lite dumt ändå.
Komplett slut när jag kom hem och som vanligt befinner jag mig numera parkerad i sängen strax efter barnens tandborstning, som inte kan ske fort nog om kvällarna.
Idag blev det ett kärt återseende med mina dramabarn i kyrkan, även om de två timmarna kostade massor av energi jag egentligen inte har.
Märkligt att några värktabletter ska påverka så mycket?
Jag som aldrig äter mer än två Alvedon om året, vare sig jag behöver eller ej, är uppe i den facila summan av 17-20 stycken relativt starka doningar om dygnet numera.
Tja, vad har hänt mer?
En jobbtext skriven och publicerad, ett förslag från en 'kollega' om ett eventuellt samarbete kring en bok, några kalasinbjudningar, lite allmänt gruff bland barnen, diverse utvecklingssamtalstider är bokade och snart dimper allra käraste syster med döttrar ner för att ta annexet i besittning under stundande höstlov - det som här i huset kallas för hästlov.
Och ni då, vad pysslar ni med i denna kolsvarta oktobermånad?
måndag 14 oktober 2013
Rond ett
Om jag lite snabbt ska sammanfatta den gångna veckan blir det;
Ont
Skönt att vara hemma
Fantastiska vänner som dimper ner i tid och otid med bröd, ägg, bullar, kaffe och sällskap
Läxläsning med de små-vilda-glada
Osannolikt fint höstväder
Urtrevligt dop för fina vänners yngsta son
Trötthet
Envishet i att försöka röra armen nästan som vanligt, vilket leder till...
...ont
Men imorgon ska jag få åka till farbror doktorn och sprätta loss alla häftklamrar och snygga kråksparkar.
Ont
Skönt att vara hemma
Fantastiska vänner som dimper ner i tid och otid med bröd, ägg, bullar, kaffe och sällskap
Läxläsning med de små-vilda-glada
Osannolikt fint höstväder
Urtrevligt dop för fina vänners yngsta son
Trötthet
Envishet i att försöka röra armen nästan som vanligt, vilket leder till...
...ont
Men imorgon ska jag få åka till farbror doktorn och sprätta loss alla häftklamrar och snygga kråksparkar.
måndag 7 oktober 2013
Byggare Bob rycker ut och skruvar ihop trasiga saker.
Det går bra att roa sig på lite olika sätt under första veckan i oktober.
Ett sätt kan ju vara att njuta av det fina höstvädret, ett annat att fira kanelbullens dag.
Man kan ju också ägna sig åt avancerat sidosteppande i trappan uppför, på väg till sängen efter en lång och trevlig fredag i slutet av september, när familjen blivit nästan komplett efter far-är-rars hemkomst efter några dagars tjänsteresa i landets nordligaste delar.
Det där trappsteppandet, i akt och mening att inte riskera svans- och tasstrampande av lycklig valp, kan ju också olyckligtvis resultera i att vissa förlorar balansen och druttar några trappsteg bakåt för att landa på vissa högeraxlar.
Då kan ju resultatet bli att vissa högeraxlar blir tvungna att åka till närmsta sjukhus för att få skojiga piller och sen vänta på att få trevligt metallskrot inopererat i sig också.
Det kan ju bli så.
När det blir så, får axeln med bihang snällt finna sig i att bara titta på det fina vädret genom ett fönster, samtidigt som ett visst smärtstillande medicinskt beroende arbetas upp under den där första fina höstveckan i oktober.
Nu har den hopskruvade axeln fått komma hem efter nästan 10 dagar på 'charken', aka kirurgavdelningen och jag kan intyga att det var gråtfärdiglyckligt att se min fina vän Catrin svänga upp sin limousin framför sjukhusets entré, för hemtransport - via ett snabbstopp hos taxifamiljen - där den familjens make hade svängt ihop en lunch till den här enarmade banditskan.
De små-vilda-glada påstod sig ha saknat sin ömma moders läxtjatande, så läxläsning fick det bli, innan far-är-rar och Sheriffen kom hem och snurrade fram en snarrig middag.
Valpen visste inte riktigt vilket, eller vems, ben han skulle stå på, så glad var han över att familjen var samlad igen.
Nu ska jag, min axel och den praktfullt regnbågsfärgade och imponerande svullna armen stoppa i oss trevliga små runda och avlånga piller, innan jag hoppas att John Blund knackar på.
Och bara njuta av att få sova i egen säng, på egen kudde.
Ett sätt kan ju vara att njuta av det fina höstvädret, ett annat att fira kanelbullens dag.
Man kan ju också ägna sig åt avancerat sidosteppande i trappan uppför, på väg till sängen efter en lång och trevlig fredag i slutet av september, när familjen blivit nästan komplett efter far-är-rars hemkomst efter några dagars tjänsteresa i landets nordligaste delar.
Det där trappsteppandet, i akt och mening att inte riskera svans- och tasstrampande av lycklig valp, kan ju också olyckligtvis resultera i att vissa förlorar balansen och druttar några trappsteg bakåt för att landa på vissa högeraxlar.
Då kan ju resultatet bli att vissa högeraxlar blir tvungna att åka till närmsta sjukhus för att få skojiga piller och sen vänta på att få trevligt metallskrot inopererat i sig också.
Det kan ju bli så.
När det blir så, får axeln med bihang snällt finna sig i att bara titta på det fina vädret genom ett fönster, samtidigt som ett visst smärtstillande medicinskt beroende arbetas upp under den där första fina höstveckan i oktober.
Nu har den hopskruvade axeln fått komma hem efter nästan 10 dagar på 'charken', aka kirurgavdelningen och jag kan intyga att det var gråtfärdiglyckligt att se min fina vän Catrin svänga upp sin limousin framför sjukhusets entré, för hemtransport - via ett snabbstopp hos taxifamiljen - där den familjens make hade svängt ihop en lunch till den här enarmade banditskan.
De små-vilda-glada påstod sig ha saknat sin ömma moders läxtjatande, så läxläsning fick det bli, innan far-är-rar och Sheriffen kom hem och snurrade fram en snarrig middag.
Valpen visste inte riktigt vilket, eller vems, ben han skulle stå på, så glad var han över att familjen var samlad igen.
Nu ska jag, min axel och den praktfullt regnbågsfärgade och imponerande svullna armen stoppa i oss trevliga små runda och avlånga piller, innan jag hoppas att John Blund knackar på.
Och bara njuta av att få sova i egen säng, på egen kudde.
onsdag 25 september 2013
...men solen skiner i alla fall...
Inte ens hundens lyckligt piskande svans fick mig att mer än muttra ett lågmält go´morron, strax före halv fem imorse.
Kolsvart och kyligt ute, frosten låg över gräsmattan och bilens rutor var skrafsliga av allt det frusna.
Före klockan sex hade jag hunnit få i mig två koppar kaffe, frukosterat vovven och kört nio mil bil för leverans av far-är-rar med kollega till tidiga morgonflyget.
Efter väckning av små-vilda-glada och avstjälpning vid skolbussen har jag hunnit med ytterligare några koppar kaffe, bytt ut elrep i ett (nästan kilometerlångt) stängsel, sjasat över de ickerymningsbenägna valackerna till den hagen stona redan rymt in i, bärgat sommarens sjunkna skepp (havererad gummiflotte vid bryggan), matat hunden ett varv till och kommit ihåg att äta lunch själv.
Nu återstår ett vikarieinhopp för byns kantor med 20-25 körsugna barn, diverse läxor, lite matlagning och letande efter cykellåset inför morgondagens utflykt för Pysselkungens del, innan det börjar närma sig kvällning.
Tror jag kommer få den här dagen att gå - också!
Kolsvart och kyligt ute, frosten låg över gräsmattan och bilens rutor var skrafsliga av allt det frusna.
Före klockan sex hade jag hunnit få i mig två koppar kaffe, frukosterat vovven och kört nio mil bil för leverans av far-är-rar med kollega till tidiga morgonflyget.
Efter väckning av små-vilda-glada och avstjälpning vid skolbussen har jag hunnit med ytterligare några koppar kaffe, bytt ut elrep i ett (nästan kilometerlångt) stängsel, sjasat över de ickerymningsbenägna valackerna till den hagen stona redan rymt in i, bärgat sommarens sjunkna skepp (havererad gummiflotte vid bryggan), matat hunden ett varv till och kommit ihåg att äta lunch själv.
Nu återstår ett vikarieinhopp för byns kantor med 20-25 körsugna barn, diverse läxor, lite matlagning och letande efter cykellåset inför morgondagens utflykt för Pysselkungens del, innan det börjar närma sig kvällning.
Tror jag kommer få den här dagen att gå - också!
måndag 23 september 2013
Nej, det heter inte höstlov!
Så har ännu en helg med min syster och hennes finfina döttrar passerat.
Vi har hunnit hänga med hästarna, fiskat kräftor, plockat kantareller, hittat lingon, ridit och spenderat en ohemul massa pengar på oumbärliga ryktborstar och hjälmar.
Ja, systern då, eftersom det var premiär i helgen för hennes del att ta sin kuse i besittning!
Finns ju vissa nackdelar med att bo i en annan del av landet när ens fyrbening går och stampar i våra hagar!
Dessutom tittade far-är-rar lite trött på mig när jag i ett anfall av sinnensförvirring, frankt lovade att samtliga små töser (3), ska få varsin stallkanin.
Jag vet ju vem det är som får mata och mota in dem i rätt fållor framöver men det är det garanterat värt om jag får ha min allra käraste syster på regelbundna besök.
Ofta!
Välkomna till hästlovet igen!
Vi har hunnit hänga med hästarna, fiskat kräftor, plockat kantareller, hittat lingon, ridit och spenderat en ohemul massa pengar på oumbärliga ryktborstar och hjälmar.
Ja, systern då, eftersom det var premiär i helgen för hennes del att ta sin kuse i besittning!
Finns ju vissa nackdelar med att bo i en annan del av landet när ens fyrbening går och stampar i våra hagar!
Dessutom tittade far-är-rar lite trött på mig när jag i ett anfall av sinnensförvirring, frankt lovade att samtliga små töser (3), ska få varsin stallkanin.
Jag vet ju vem det är som får mata och mota in dem i rätt fållor framöver men det är det garanterat värt om jag får ha min allra käraste syster på regelbundna besök.
Ofta!
Välkomna till hästlovet igen!
onsdag 18 september 2013
När ord berör - och gör ont.
Jag har svårt för att skriva om mina tankar kring obotlig cancer.
Hur jag än vill förmedla känslor och åsikter, faller mina ord bara platt till marken - om de överhuvudtaget ens låter sig formuleras.
Det jag själv inte har upplevt i min egen kropp, har jag bara hörsägen att förlita mig till.
Och hur mycket jag än försöker föreställa mig hur det skulle kunna vara att befinna sig i annan människas situation, är det en faktisk omöjlighet.
Jag är inte hon, han är inte jag.
Någon som verkligen kunde måla med sitt språk, som verkligen kunde förmedla känslan av hur det är på riktigt, någon som verkligen kunde beröra, det var Kristian.
Nej, jag kände honom inte personligen men liksom alla andra som följt hans kamp under några års tid via hans blogg i kroppen min, har jag en bild av vilken fantastisk person han var.
Han väjde aldrig för det onämnbara, han var hela tiden naken och utlämnande i sina texter, han vågade se det goda i livet han snart, alltför snart, skulle komma att mista.
Hans ord har ofta gjort ont att läsa.
Igår orkade hans kropp inte mer och allt jag kan önska honom nu är frid.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Hur jag än vill förmedla känslor och åsikter, faller mina ord bara platt till marken - om de överhuvudtaget ens låter sig formuleras.
Det jag själv inte har upplevt i min egen kropp, har jag bara hörsägen att förlita mig till.
Och hur mycket jag än försöker föreställa mig hur det skulle kunna vara att befinna sig i annan människas situation, är det en faktisk omöjlighet.
Jag är inte hon, han är inte jag.
Någon som verkligen kunde måla med sitt språk, som verkligen kunde förmedla känslan av hur det är på riktigt, någon som verkligen kunde beröra, det var Kristian.
Nej, jag kände honom inte personligen men liksom alla andra som följt hans kamp under några års tid via hans blogg i kroppen min, har jag en bild av vilken fantastisk person han var.
Han väjde aldrig för det onämnbara, han var hela tiden naken och utlämnande i sina texter, han vågade se det goda i livet han snart, alltför snart, skulle komma att mista.
Hans ord har ofta gjort ont att läsa.
Igår orkade hans kropp inte mer och allt jag kan önska honom nu är frid.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
