"Nu i ro..."

Om någon hade berättat för mig för en 25-30 år sen, att jag skulle befinna mig nerkrupen i sängen, tandborstad och klar för natten före nio en torsdagkväll, hade jag hånskrattat!
Rått och hjärtligt!

Jag - en kvalificerad nattuggla med kreativiteten på topp ju närmre midnatt vi nådde.
Aldrig.

Tyvärr skulle mitt yngre jag behövt ha en något ödmjukare framtoning än vad som verkligen var fallet då, för nu är komaläget nära och jag är verkligen nedstoppad av mig själv i sängen, tandborstad och klar.

Jag återkommer när permafrosten släppt sitt grepp om nejderna och jag kanske kunnat inhalera större delen av alfabetets bokstäver i vitaminform - eller när jag försökt sova "sju kvart i timmen" en hel lång natt!

En helt händelselös onsdag

Ja jisses!
Här går jag runt och hänger med huvudet, dels för att jag inte har något "spännande" att berätta och dels för att jag inte har tid att krysta fram något intressant!
Så har far-är-rar beställt hem ved för enkel hemleverans och det hela slutar med att halva bygden engagerar sig i kvällens och familjens äventyr!

Så här var det:
Bil ska komma med ved på seneftermiddagen.
Det snöar.
Ymnigt!
Bil med vedsläp fastnar halvvägs upp på vår väg, 350 meter lång.
I bilen sitter stressad pappa, tre barn och en hund.

Efter förtioelva omtag, kör bilen fast.
Jag letar reda på kätting och backar ner min bil till ekipaget för att försöka dra loss - och vidare härket.
Misslyckas givetvis, eftersom det fortsätter att toksnöa.
Lasset är för tungt.

Akut inkallning av snällaStellas fantastiska man Thomas sker.
Han sitter fast i kvällsmjölkningen men kommer så fort han kan, efter ha ringt och avbokat sitt inplanerade kvällsmöte.
Under tiden kopplas släpet loss, "veddragarbilen" slirar upp till gårdsplanen - med punka på ett bakhjul!
Domkraft och fälgkors letas fram, barn mutas med äpplen och sen vidare in i värmen där de raskt finner sig tillrätta med mina små-vilda-glada.
Reservhjulet är tyvärr inte riktigt kompatibelt med bilen, oturligt nog!

SnällaStellas Thomas kommer, trixar sig förbi släpet och plogar det han kommer åt.
Hemtransport av vedpappa, barn och hund kallas in från Växjö, släp står i vägen!
Frun och de övriga tre barnen väntar hemma.
Tiden lider och samtliga barn utfodras med pasta/tomatsås.
(Sju ungar mellan 11 och 3, samt en förvirrad hund minglar runt matbordet.)

Räddningsaktion inleds.
Familjen Mångmammas traktor startar snällt men vill inte släppa sitt krampaktiga tag om kopplingsspaken, vilket gör att ingenting vill röra sig varken framåt eller bakåt!
Släp står fortfarande i vägen.

Barn börjar bli sömniga.
Vedfamiljen transporteras hem av snäll taxifarfar, små-vilda-glada nattas och med Guds hjälp och en tandborste (fråga inte varför), kan man komma runt avkopplat släp.
Som står i vägen!

Imorgon är det en ny spännande dag i antågande - undrar vad vi ska göra då?!  
Kanske dags att låta "Werner unt Werner", aka fyrbeningarna, äntligen göra lite skäl för fodret?
Någonting, någonstans borde de ju kunna dra i någon riktning - valfritt vad - punkterad bil, i-vägen-släp eller ved?

Och som en vän kommenterade på Fb - "så säger man att ingenting händer på landet"!
Eller hur?

Periodbyte

Jag har ju grymtat lite halvhjärtat tidigare om att jag är en fanatisk periodare.
Just nu är det tydligen en ny period på gång!
Jag har hittat fram till mellandelarna, pärlorna, kedjorna, trådarna, hängena och fästena.
Igen!

Vi leker smyckesverkstad till pärlorna tar slut!

Och då ska ni  veta att jag får god hjälp av de tre yngsta små-vilda-glada med att tillverka armband/halsband/örhängen som kan drälla runt i hemmet, vilket talar för att jag byter period framåt fredag!

Supersöndag

Jag har just stoppat ner Pysselkungen i sin säng.
Det sista barnet säger är hur glad han är för vår kyrksöndag idag.
Hur välkommen han känner sig så fort han sätter foten innanför dörren i kyrkan och hur glad han blir av att alla "gamla tanter och farbröder" ler mot honom - trots att han inte gör något speciellt.
Att det alltid känns som om han är viktig och tagen på allvar av de andra församlingsmedlemmarna, oavsett hur gamla de är. 

Kan det bli ett bättre betyg för en församling?

Hej då Kle!

Det var en lång dag igår.
Uppe vid fem, åkte hemifrån runt halv sex, checkade in på flyget strax efter sex och landade i ett soligt Stockholm efter ett litet snabbt flygskutt över de södra delarna av landet.
Taxi till Brommaplan och första t-baneresan på 15 år.

En märklig känsla att åka samma väg jag gjorde dagligen för över 20 år sen när jag skulle till jobbet?
Blev upphämtad av systeryster vid bron och fick en välbehövlig kaffe hemma hos henne på Lidingö.

Tvingade in ett par linser i mina inte längre fullt så morgonkisiga ögon och åkte till kyrkan där det drällde av kusiner och kusinbarn som av någon anledning hunnit bli vuxna eller nästan vuxna, sen jag såg alla senast.
Så det obligatoriska begravningskaffet och sen hem till mitt barndomshem där kusiner och syskon med tillhörande äkta hälfter och barn hängde runt, åt, pratade och skvätte vin omkring sig.
En passande "efterfest" efter min farbrors begravning.

Med 8 minuter tillgodo före avgång, sladdade jag in på Centralen och dundrade ner i tågsätet och sen hann jag bara vinka lite halvhjärtat när Linköping och Mjölby passerades, också de forna bostadsorter.
Fortare än kvickt var jag hemma i Växjö där storsonen ryckte ut och agerade taxichaffis mellan stationen och flygplatsen för att jag skulle kunna hämta min bil.
Knappt fem mil senare och 17 timmar efter jag klev upp, landade jag hemma.

Nu vore det ju skojigare om vi syskon och kusiner kunde ha en annan anledning att ses än när vi sammanstrålar svartklädda vid begravningar.
Vi är ju rätt bra på att prata i munnen på varandra, även om det är lite skavsårsvarning i öronen efter en intensiv dag med släkten!

George och Clas-Erik

För drygt nittio år sen, föddes en liten parvel i en småländsk skräddarfamilj.
Drygt tio år senare kom hans lillebror till världen en kall vinternatt.
Den förste lille parveln var min far - den andre hans bror.

Min far begrovs för snart tio år sen.
Imorgon är det dags för ett sista farväl av min farbror.

Är det ett rent sammanträffande att dödsfallen inträffar med nästan samma avstånd ifrån varandra som deras födslar?

Stenkrossaren - 20,2 kg tung och 116 cm lång

Stenkrossaren har varit och fått ok-stämpel i baken för sista gången på Bvc.
Från och med i höst ska han, som sina syskon, tillhöra skolhälsovården.
Visserligen ville han inte rita trianglar eller klippa ut en cirkel för att förevisa sina finmotoriska kunskaper men att "springa på ett ben" var busenkelt.
Faktiskt enklare än att stå på ett ben!
Tre rappa tigersprång på ett ben och ungen flög tvärs över golvet för att visa hur enkelt det var.

Och det där med att räkna - vaddå?
Att sköterskan hade tio fingrar var väl ingenting att prata om.
Det såg han ju direkt.

Egentligen borde jag nog ha upplyst om att sonen försökte ringa hem till mormor själv igår.
Han har nämligen ärvt en stickad mössa jag hade som liten och inuti den finns mitt gamla telefonnummer hem - men utan riktnummer.
Igår efter dagishämtning rev han av sig mössan, krängde den ut och in, lyfte luren och slog numren samtidigt som han sa varje siffra högt.
Med en blandning av besvikelse och irritation berättade han att det "bara lät konstigt" och ingen var hemma hos mormor.
Då först fattade jag vad han höll på med!
Siffror verkar inte vara något större bekymmer direkt.

Det känns lite knepigt när en era tar slut, även om just min Bvc-karriär varit osedvanligt lång med medelsvenssons mått mätt, ändå är det skönt att ungarna växer som de ska.
Nu stundar snart en ny vandring genom grundskolans värld.
Både för mig och minstingen.